Bak och fram
Sitter för tillfället i skolan. Måste sitta här i ytterligare en halvtimma för att jag har tid hos Bodil klockan ett. Min psykolog. Givande... Det kryper i min kropp och min puls är så jävla hög. Fan... Fryser och skakar som ett asplöv. Pinsamt att känna av ångest på det här sättet när man är i skolan. "Dra på sig en mask och låtsas att allt är okej" Men hur jävla lätt är det?
Har inte tagit någon sobril idag.
Guldstjärna till mig.
Har inte tagit någon sobril idag.
Guldstjärna till mig.
Lugn period.. Eller lugnet före stormen?
Gääääääääääsp...
Var hos överläkaren igår.. Eller shit. Det är ju fantastiskt mycket som har hänt. Kanske dags för lite uppdatering (förvisso bara jag som läser denna så vitt jag vet) men ändå, kan vara kul att läsa i framtiden, eller något.. I annat fall är det bara skönt att få skriva av sig ibland.
Det började i fredags? Om jag inte minns helt fel. Nej tosdag. Ett litet frö såddes, som grodde och grodde inom mig. På lördagen blommade det ut. Ångesten kom som världens påhopp och sedan var jag fast. Talrikar slogs i golvet, stora, blödande bitmärken på mina armar, nya färska skärsår på mina jävligt snygga redan så ärriga ben. Hur som haver. Mitt i all denna panik slängde jag i mig 50 mg sobril. De peakade efter en halvtimma, och därefter var jag borta i ett par timmar. Svävade på moln. Levde i min egna underbara bubbla. Yey!
När dom började gå ur kroppen blev det bråk hemma. Jag hävde i mig vin efter vin, whiskey på det och så några öl. Sedan bröt det riktiga helvetet ut. Har minnesluckor. Minns att ambulanskillarna fick bära mig ut på bår, skrikandes och alldeles hysterisk... Väl på psyk hävde jag lyckligtvis i mig x antal ml Theralen. I hopp om att få sova. Men icke sa nicke. Jag var pigg som en nötkärna. (Säger man ens så?) Hursomhaver. Över tre timmars väntan så beslutar överläkaren att jag bör läggas in. Blodig om händer, ansikte, armar och ben tyckte hon antagligen inte att det var läge för mig att åka hem igen.
Så jag hamnade på avdelning 363. En låst avdelning och det skulle divideras om jag skulle åka på tvångspsykiatrisk vård. En sköterska gav mig 1 ml Theralen (som om det skulle hjälpa, HA!) mot sömnen och föste in mig i ett rum med en obekväm säng och kala väggar. Shit. Jag ryser... Kan inte skriva mer om det.
Jag är hemma nu iallafall. Var hos min överläkare igår. Blev så sjuuuuuuukt överaskad. Han skrev ut sobrl till mig. TVÅ uttag!? Två fucking uttag. Skall även börja med Lyrica.
Så mitt dagsintag av tabletter kommer vara cipralex, lyrica och sobril.
Vill inte ha det så. Men trots, trots det....
Så svalde jag 40 mg idag innan skolan. Peakade på bussen. Trevligt. Svävade till lektionen. Fyllde på med en tablett till. Sedan en till. Så 60 mg.
Och nu sitter jag här, ytterligare 15 mg passerade genom min mun.
Behöver jag hjälp eller?
Var hos överläkaren igår.. Eller shit. Det är ju fantastiskt mycket som har hänt. Kanske dags för lite uppdatering (förvisso bara jag som läser denna så vitt jag vet) men ändå, kan vara kul att läsa i framtiden, eller något.. I annat fall är det bara skönt att få skriva av sig ibland.
Det började i fredags? Om jag inte minns helt fel. Nej tosdag. Ett litet frö såddes, som grodde och grodde inom mig. På lördagen blommade det ut. Ångesten kom som världens påhopp och sedan var jag fast. Talrikar slogs i golvet, stora, blödande bitmärken på mina armar, nya färska skärsår på mina jävligt snygga redan så ärriga ben. Hur som haver. Mitt i all denna panik slängde jag i mig 50 mg sobril. De peakade efter en halvtimma, och därefter var jag borta i ett par timmar. Svävade på moln. Levde i min egna underbara bubbla. Yey!
När dom började gå ur kroppen blev det bråk hemma. Jag hävde i mig vin efter vin, whiskey på det och så några öl. Sedan bröt det riktiga helvetet ut. Har minnesluckor. Minns att ambulanskillarna fick bära mig ut på bår, skrikandes och alldeles hysterisk... Väl på psyk hävde jag lyckligtvis i mig x antal ml Theralen. I hopp om att få sova. Men icke sa nicke. Jag var pigg som en nötkärna. (Säger man ens så?) Hursomhaver. Över tre timmars väntan så beslutar överläkaren att jag bör läggas in. Blodig om händer, ansikte, armar och ben tyckte hon antagligen inte att det var läge för mig att åka hem igen.
Så jag hamnade på avdelning 363. En låst avdelning och det skulle divideras om jag skulle åka på tvångspsykiatrisk vård. En sköterska gav mig 1 ml Theralen (som om det skulle hjälpa, HA!) mot sömnen och föste in mig i ett rum med en obekväm säng och kala väggar. Shit. Jag ryser... Kan inte skriva mer om det.
Jag är hemma nu iallafall. Var hos min överläkare igår. Blev så sjuuuuuuukt överaskad. Han skrev ut sobrl till mig. TVÅ uttag!? Två fucking uttag. Skall även börja med Lyrica.
Så mitt dagsintag av tabletter kommer vara cipralex, lyrica och sobril.
Vill inte ha det så. Men trots, trots det....
Så svalde jag 40 mg idag innan skolan. Peakade på bussen. Trevligt. Svävade till lektionen. Fyllde på med en tablett till. Sedan en till. Så 60 mg.
Och nu sitter jag här, ytterligare 15 mg passerade genom min mun.
Behöver jag hjälp eller?
Jävla tjat om rubriker
Alltså, jag blir så j ä v l a less på äckliga fjortisfittor som klagar över "ångest" och depression i sina små bloggar. Jag tänker förklara en sak; det är ABSOLUT INGENTING att eftersträva!!!!!11111
Att ha ångest att man kryper upp längs väggarna, att kraften inombords förvandlas till ett köttätande monster så att du börjar tugga på dig själv, att man i panik slår sig själv frenetiskt i huvudet, att man i ren och skär panik springer till badrummet för att leta upp en sax som man sekunden därefter hugger i sina ben med all kraft, i hopp om att slippa känna för några sekunder...
Att äta antidepp som man så fint även kallar för lyckopiller är INGET häftigt.
Herrejävlar?
Jag har iallafall inte haft någon panikattack idag; alls! Har tvättat och städat rummet. Borde som sagt börja pilla med matten nu. hmpf.
Frågan återstår, orkar jag ta mig igenom dagen utan några extra mediciner? (förutom min dagliga dos av cipralex då förstås)
Skall bli intressant.. Håll tummarna för mig.
Att ha ångest att man kryper upp längs väggarna, att kraften inombords förvandlas till ett köttätande monster så att du börjar tugga på dig själv, att man i panik slår sig själv frenetiskt i huvudet, att man i ren och skär panik springer till badrummet för att leta upp en sax som man sekunden därefter hugger i sina ben med all kraft, i hopp om att slippa känna för några sekunder...
Att äta antidepp som man så fint även kallar för lyckopiller är INGET häftigt.
Herrejävlar?
Jag har iallafall inte haft någon panikattack idag; alls! Har tvättat och städat rummet. Borde som sagt börja pilla med matten nu. hmpf.
Frågan återstår, orkar jag ta mig igenom dagen utan några extra mediciner? (förutom min dagliga dos av cipralex då förstås)
Skall bli intressant.. Håll tummarna för mig.
Sliten
Känner mig ärligt talat som en pensionär. Så jävla trött. Sliten. Usch.
Baksmällan på Theralen är fan ta mig ingenting att leka med, men det är smällar man får ta om man vill sova gott för ett par timmar.
Idag ska jag försöka ta tag i matten. Och jag måste försöka ha mer diciplin idag än igår; 6 st kvar. Fan vad tragiskt, men ärligt talat, mitt liv hänger sorgligt nog just för tillfället i de små rara pillrenas blotta existens. Så jag bör försöka hålla band på mig. Yeeeeez.
Nu ska jag återgå till att städa mitt rum, sedan ska jag ta hand om tvätten, duscha och därefter är ursäkterna till att slippa börja bråka med matten slut. Roligt.
Dagens viktigaste: Att lära mig självdiciplin.
edit; har fan inte varit utan lugnande sedan i lördags...
Baksmällan på Theralen är fan ta mig ingenting att leka med, men det är smällar man får ta om man vill sova gott för ett par timmar.
Idag ska jag försöka ta tag i matten. Och jag måste försöka ha mer diciplin idag än igår; 6 st kvar. Fan vad tragiskt, men ärligt talat, mitt liv hänger sorgligt nog just för tillfället i de små rara pillrenas blotta existens. Så jag bör försöka hålla band på mig. Yeeeeez.
Nu ska jag återgå till att städa mitt rum, sedan ska jag ta hand om tvätten, duscha och därefter är ursäkterna till att slippa börja bråka med matten slut. Roligt.
Dagens viktigaste: Att lära mig självdiciplin.
edit; har fan inte varit utan lugnande sedan i lördags...
Så jävla less
Vilken självdiciplin man har....
2 mg theralen och jag ska förhoppningsvis somna in snart. Lovely.
2 mg theralen och jag ska förhoppningsvis somna in snart. Lovely.
Jag är så jävla trött
Ingen ork till någonting. Var ute, förut. Rökte dagens första cigarett, fick såna jävla svimmingskänslor att jag trodde jag skulle tuppa av, på riktigt.
Myrkrypningar. Hög puls. Ångestkänningar.
Ska inte ta någon sobril idag. Ska verkligen försöka.
Men den första tanken som slog mig när jag vaknade imorse var, fan. Har bara 7 st kvar.
Yeeeeses. Ska försöka städa, göra rent ovh börja tvätta. Har inga rena kläder. Så jag ska försöka styra upp lite, så känns det nog bättre. Städa, tvätta, duscha. En promenad sen kanske?
Att hålla sig sysselsatt ska vara bra har jag hört.
Myrkrypningar. Hög puls. Ångestkänningar.
Ska inte ta någon sobril idag. Ska verkligen försöka.
Men den första tanken som slog mig när jag vaknade imorse var, fan. Har bara 7 st kvar.
Yeeeeses. Ska försöka städa, göra rent ovh börja tvätta. Har inga rena kläder. Så jag ska försöka styra upp lite, så känns det nog bättre. Städa, tvätta, duscha. En promenad sen kanske?
Att hålla sig sysselsatt ska vara bra har jag hört.
Tillbaka igen
Helgen har ju varit fantastiskt rolig, eller inte...
Två besök på akutpsyk.
Stora, blåmärken till följd av bitande på mina armar.
Bulor i huvudet.
Överdos.
...och så den där jävla abstinensen som är tillbaka.
Paniken bröt ut i fredags. Hade inga ångestdämpande, tränade tills hela kroppen krampade och livet kändes för några sekunder lite, lite lättare. Fem minuter senare var den tillbaka igen. Låg och kämpade mot mina inre panikartade känslor i över tre timmar innan jag äntligen föll in i en orolig sömn. Morgonen därpå vaknar jag med en känsla av något stickande i bröstet; paniken var tillbaka. Jag skrek, skrek och bet mig i kroppen medan pappa krampaktigt försökte att skydda mig ifrån mig själv. I ren och skär panik åker jag till apoteket för att hämta ut skitmedicinerna psyk så gladeligen skrivit ut åt mig: Lergigan och Theralen. Ausch. I bilen på väg dit flyger tankar igenom mitt huvud såsom "Lergigan... Theralen... Vilket blir man bäst borta på? Vilket ger mest effekt...?" Eftersom att mitt huvudbrå inte ger sig vika så hämtar jag ut båda två. Sväljer 6 lergigan och funderar på att köra på theralenen också, men fan, vi ska ju på släktkalas, så jag nöjer mig med mina 6 Lergigan.
Sover mig igenom hela släktträffen, vaknar av att pappa säger att vi måste åka, jag har fått en akuttid på psyk. Stapplar ut till bilen, somnar, sover hela vägen till psyket. Där inne stöter jag på bleka ansikten utan känslor som utryckslöst försöker prata med mig. Jag drar på mig min mask och spänner upp ögonen och ser oskyldig ut. Så kommer slutligen frasen (som överläkaren alltid säger då den anser att han gjort sitt bästa) "Vad kan jag göra för att hjälpa dig här idag Sarah?" Varpå jag ynkligt piper att några sobril hade hjälp mig oerhöööört mycket just för stunden och gjort mitt psyke så mycket lugnare. "Vilken styrka brukar du äta?" Jag ljuger, i hopp om att få de starkaste, 25 milligrammarna. "25 svarar jag och försöker se så ärlig ut som det bara går"
Jag går därifrån med 6 st 25 mg i min jackficka. Det inre lugn som sprids inom mig är magiskt.
Den kvällen knaprar jag två st, á 50 mg och svävar åter igen på moln. Till kvällen sväljer jag 2 även ml Theralen.
Dagen därpå är seg. Jävligt seg. På kvällen får jag en ny panikattack. Psyket igen. Pappa får släpa ut mig, rödgråten och hysterisk ut i bilen. Jag får 6 nya sobril utskrivet. 25 mg. Jag känner mig lugn när jag går därifrån. Firar med 1 25 mg sobril, trots att jag inte behöver. Somnar lugn och tillfreds.
Dagen därpå börjar jag med Theralen, sover hela bussresan hem. Vaknar av abstinens och känner hur kroppen kryper. Sväljer 2 sobril och sitter här idag (en dag senare) men kraftiga minnesluckor från igår.
Just nu känns allting okej, jag har 7 sobril kvar. Så det är lugnt än så länge. Men när dom tar slut? Jag vågar inte tänka tanken... Än så länge så känns saker okej, men hur länge den känslan håller i sig vet jag inte.
Jag behöver fan hjälp.
Två besök på akutpsyk.
Stora, blåmärken till följd av bitande på mina armar.
Bulor i huvudet.
Överdos.
...och så den där jävla abstinensen som är tillbaka.
Paniken bröt ut i fredags. Hade inga ångestdämpande, tränade tills hela kroppen krampade och livet kändes för några sekunder lite, lite lättare. Fem minuter senare var den tillbaka igen. Låg och kämpade mot mina inre panikartade känslor i över tre timmar innan jag äntligen föll in i en orolig sömn. Morgonen därpå vaknar jag med en känsla av något stickande i bröstet; paniken var tillbaka. Jag skrek, skrek och bet mig i kroppen medan pappa krampaktigt försökte att skydda mig ifrån mig själv. I ren och skär panik åker jag till apoteket för att hämta ut skitmedicinerna psyk så gladeligen skrivit ut åt mig: Lergigan och Theralen. Ausch. I bilen på väg dit flyger tankar igenom mitt huvud såsom "Lergigan... Theralen... Vilket blir man bäst borta på? Vilket ger mest effekt...?" Eftersom att mitt huvudbrå inte ger sig vika så hämtar jag ut båda två. Sväljer 6 lergigan och funderar på att köra på theralenen också, men fan, vi ska ju på släktkalas, så jag nöjer mig med mina 6 Lergigan.
Sover mig igenom hela släktträffen, vaknar av att pappa säger att vi måste åka, jag har fått en akuttid på psyk. Stapplar ut till bilen, somnar, sover hela vägen till psyket. Där inne stöter jag på bleka ansikten utan känslor som utryckslöst försöker prata med mig. Jag drar på mig min mask och spänner upp ögonen och ser oskyldig ut. Så kommer slutligen frasen (som överläkaren alltid säger då den anser att han gjort sitt bästa) "Vad kan jag göra för att hjälpa dig här idag Sarah?" Varpå jag ynkligt piper att några sobril hade hjälp mig oerhöööört mycket just för stunden och gjort mitt psyke så mycket lugnare. "Vilken styrka brukar du äta?" Jag ljuger, i hopp om att få de starkaste, 25 milligrammarna. "25 svarar jag och försöker se så ärlig ut som det bara går"
Jag går därifrån med 6 st 25 mg i min jackficka. Det inre lugn som sprids inom mig är magiskt.
Den kvällen knaprar jag två st, á 50 mg och svävar åter igen på moln. Till kvällen sväljer jag 2 även ml Theralen.
Dagen därpå är seg. Jävligt seg. På kvällen får jag en ny panikattack. Psyket igen. Pappa får släpa ut mig, rödgråten och hysterisk ut i bilen. Jag får 6 nya sobril utskrivet. 25 mg. Jag känner mig lugn när jag går därifrån. Firar med 1 25 mg sobril, trots att jag inte behöver. Somnar lugn och tillfreds.
Dagen därpå börjar jag med Theralen, sover hela bussresan hem. Vaknar av abstinens och känner hur kroppen kryper. Sväljer 2 sobril och sitter här idag (en dag senare) men kraftiga minnesluckor från igår.
Just nu känns allting okej, jag har 7 sobril kvar. Så det är lugnt än så länge. Men när dom tar slut? Jag vågar inte tänka tanken... Än så länge så känns saker okej, men hur länge den känslan håller i sig vet jag inte.
Jag behöver fan hjälp.
Bad
Är jag verkligen en sån jävla hemsk människa? Jag tittar tillbaka på gamla skolkort, bilder från när jag var liten.. Jag var söt, jättesöt. Och när vi häromdagen såg en film som var filmad när jag kanske var åtta, nio år gammal fick jag nästan moderskänslor för mig själv. Varför gör jag så här mot mig själv? Varför söker jag mig ständigt till situationer som nedvärderar och plågar mig såpass mycket att hjärtat börjar slå dubbelslag och svetten börjar forsa? Varför? Jag var fan inget ont barn. Jag har aldrig velat någon annan människa något illa fram tills för några år sedan. Jag har alltid varit snäll, extremt osjälvisk (nej, nej, nej, jag är kanske mycket, men INGEN egoist iaf) och alltid suttit andra människor än mig själv i första hand.
Men det spelar liksom ingen roll hur man väljer att prioritera, alltid finns det någon själ som blir bortglömd och därmed även sviken och besviken på mig.
Så JA. Jag försöker. Försöker hela tiden, men gång på gång sticker folk, från höger och vänster, in pinnar i cykelhjulet, och jag trillar. Men som den lilla kämpe jag är så lyckas jag, trots att detta förundrar mig själv, alltid ta mig upp på sadeln på nytt för att börja cykla.
Men just nu vill jag faktiskt bara sova. Sova bort allting, för när man sover mår man bra. Iaf så slipper man känna sin ångest och ständiga hjärtklappning.
Ge mig xanor, nu tack.
Men det spelar liksom ingen roll hur man väljer att prioritera, alltid finns det någon själ som blir bortglömd och därmed även sviken och besviken på mig.
Så JA. Jag försöker. Försöker hela tiden, men gång på gång sticker folk, från höger och vänster, in pinnar i cykelhjulet, och jag trillar. Men som den lilla kämpe jag är så lyckas jag, trots att detta förundrar mig själv, alltid ta mig upp på sadeln på nytt för att börja cykla.
Men just nu vill jag faktiskt bara sova. Sova bort allting, för när man sover mår man bra. Iaf så slipper man känna sin ångest och ständiga hjärtklappning.
Ge mig xanor, nu tack.
skippar rubriken
Allting känns verkligen hopplöst. Och inte gör det saken bättre att jag har en fet inflamation i båda mina överarmar, jag dör.
Jag vill bara väl, men, tydligen, så förstör jag bara ändå.
Så, vad gör man? Vill bara sova, sova bort allting. Försvinna härifrån vore nice...
"Kanske ska äta" tänkte jag för fyra timmar sedan, jag ligger fortfarande. För att jag inte orkar? Vill lägga mig ner och ge upp, en gång för alla. Skrika det sista jag gör på toppen av ett högt berg "ni vann!"
Jag orkar snart inte kämpa i motvind längre.
Jag vill bara väl, men, tydligen, så förstör jag bara ändå.
Så, vad gör man? Vill bara sova, sova bort allting. Försvinna härifrån vore nice...
"Kanske ska äta" tänkte jag för fyra timmar sedan, jag ligger fortfarande. För att jag inte orkar? Vill lägga mig ner och ge upp, en gång för alla. Skrika det sista jag gör på toppen av ett högt berg "ni vann!"
Jag orkar snart inte kämpa i motvind längre.
åt helvete
jag är äcklig, skabbig, äcklig, skabbig, äcklig, skabbig, äcklig, skabbig.
jag orkar inte mer. jag vill inte mer.
jag vill lägga mig ner och sova bort allting.
nu ligger jag igen, jag som nästan lyckats resa mig men nejdå. nu ligger jag här på botten igen.
GRATTIS! :)
jag orkar inte mer. jag vill inte mer.
jag vill lägga mig ner och sova bort allting.
nu ligger jag igen, jag som nästan lyckats resa mig men nejdå. nu ligger jag här på botten igen.
GRATTIS! :)
orkar inte
idiot
äckel
svartsjuk
ful
skabbig
patetisk
jobbig
krävande
missfoster
sjuk
äcklig
snuskig
missbildad
grotesk
ändå försöker jag bara passa in. vara alla till lags.
som nu. jag försökte bara vara snäll. vara stöttande. finnas där, så som jag hade velat att någon funnits där för mig. men nej, det är mig det är fel på. jag kan inte tänka en snäll tanke utan att det finns någon baktanke. jag är äcklig, uträknande och totalt fel. jag är fel. jag ville bara vara snäll.
och det slutar, som så många andra dagar med att jag ligger här, suktar efter piller och funderar på att döva med alkohol. snart åker mamma. då blir det en shot eller två. kommer antagligen sluta med 10 och en akutvisit till psyket, men hey, that's my life.
äckel
svartsjuk
ful
skabbig
patetisk
jobbig
krävande
missfoster
sjuk
äcklig
snuskig
missbildad
grotesk
ändå försöker jag bara passa in. vara alla till lags.
som nu. jag försökte bara vara snäll. vara stöttande. finnas där, så som jag hade velat att någon funnits där för mig. men nej, det är mig det är fel på. jag kan inte tänka en snäll tanke utan att det finns någon baktanke. jag är äcklig, uträknande och totalt fel. jag är fel. jag ville bara vara snäll.
och det slutar, som så många andra dagar med att jag ligger här, suktar efter piller och funderar på att döva med alkohol. snart åker mamma. då blir det en shot eller två. kommer antagligen sluta med 10 och en akutvisit till psyket, men hey, that's my life.
pinnjäveln i hjulet
Varför är det så? Varenda, varje gång, jag lyckas ta mig upp på cykeln efter att ha fallit omkull så är det alltid någon som ska komma där med sina äckliga pinnar och stoppa dem i hjulet så att jag faller, framstupa, kraftigt mot marken, igen. Igen, igen och igen. Varenda jävla gång...
Försöker man vara snäll så får man fan för det. Försöker man vara förstående borde dödsstraff tillkomma. Vad i helvete gör jag för fel?
Det känns som om jag är inlåst i en bubbla där folket som jag omger mig med endast är skapta för att förvränga, snedställa mig bild av hur en realistisk verklighet faktiskt ska se ut. Jag känner mig fångad i en skräckfilm, en skräckfilm där jag är offret, den dumma, hon som inte kan tänka klart, hon som bara gör fel, fel, fel hela tiden. Hon som bara är, hon som bara är det där äckliga jävla missfostret som finns. Det känns som att jag är skapt för att förstöra.
Jag vill inte finnas. Jag vill inte bo i den här vanskapta kroppen längre.
Och nej, det här är ingen -kom-in-och-läs-och-tyck-synd-om-mig-blogg- utan detta är ett ställa där jag ska kunna få ha ordet, för en gångs skull.
Försöker man vara snäll så får man fan för det. Försöker man vara förstående borde dödsstraff tillkomma. Vad i helvete gör jag för fel?
Det känns som om jag är inlåst i en bubbla där folket som jag omger mig med endast är skapta för att förvränga, snedställa mig bild av hur en realistisk verklighet faktiskt ska se ut. Jag känner mig fångad i en skräckfilm, en skräckfilm där jag är offret, den dumma, hon som inte kan tänka klart, hon som bara gör fel, fel, fel hela tiden. Hon som bara är, hon som bara är det där äckliga jävla missfostret som finns. Det känns som att jag är skapt för att förstöra.
Jag vill inte finnas. Jag vill inte bo i den här vanskapta kroppen längre.
Och nej, det här är ingen -kom-in-och-läs-och-tyck-synd-om-mig-blogg- utan detta är ett ställa där jag ska kunna få ha ordet, för en gångs skull.
noll koll
Det känns som om livet rinner ifrån mig, sipprar ur mig likt var i ett öppet, köttigt sår, likt, de sår som numera pryder mina armar och ben. Läckert, riktigt tjusigt.
Men när man inte har tillgång till underbara små xanor som lättar på kroppens tunga börda, vad gör man inte?
...ja vad gör man inte.
Men när man inte har tillgång till underbara små xanor som lättar på kroppens tunga börda, vad gör man inte?
...ja vad gör man inte.
allt flyter på en dimma
Så poetiskt, ha?
Läkaren igår var något av det värsta jag varit med om.
Läkaren: Så.. Vad tycker du om att göra på din fritid?
Jag: Eh.. Det är inte direkt så att jag har någon ork att tänka på min framtid just nu.
Läkaren: Nehe, okej. Vad tycker du om att göra, vad kan få dig att må bra?
Jag: Jag mår bra när mitt psyke är okej.
Läkaren: Okej..
Läkaren: Hur mår du just nu?
Jag: Jag orkar inte mer, mitt hjärta slår oregelbundet och jag funderar starkt på att lägga mig ner och skita i allt. Har aldråg mått så här innan.
Läkaren: Okej...
Läkaren: Ja... Jag bedömmer ju att du inte är i behov att läggas in. Du mår inte såpass dåligt och du är inte självmordsbenägen.
Jag: Va!?!? Okej.. Så om jag åker hem och får ytterligare en panikattack och skär mig för djupt denna gången,, tar du det på ditt ansvar då? Jag orkar inte leva längre! Se på mig! Förihelvete?!
Varpå han sakta och lugnt går iväg för att överlägga med överläkaren. Jag springer ut i korridoren och skakar och gråter, går ut på bakgården och tänder en cigarett. Lena kommer och lägger armen runt mig. Jag skäms. Läkaren kommer tillbaka, efter cirka tio minuter och säger mitt namn i väntrummet där jag sitter. "Sarah" Ljuder salen med hans lugna, äckliga, inövade pedagogiska röst.
Läkaren: Ja... Du mår ju inte så dåligt, och jag bedömmer att du inte är i behov av akut vård.
Jag: ???? Jag har sökt hit, jag orkar inte mer. Jag vill inte leva längre. Jag behöver hjälp. Proffisionell hjälp för varken jag eller min familj klarar av detta längre. Det är eran jävla skyldighet att hjälpa mig!
Läkaren: Jag bedömmer att du inte mår så dåligt, som sagt.
Där bryter paniken ut. Jag börjar gallskrika och bankar mig själv frenetiskt i huvudet och i ansiktet med knytnävarna. Träffar näsan och rött blod sipprar ner på mattan, kläderna och stolen jag sitter i. Jag skakar som ett asplöv, Lena skriker i panik åt läkaren som handfallet står och set på mig, med sitt äckliga lugn och jag skakar och skriker om vartannat.
Läkaren: Du får vilka tabletter du vill. Atarax, propavan, Lergigan, Theralen, Nozinan....
Jag: JAG BEHÖVER LÄGGAS IN! JAG BEHÖVER HJÄLP!!!!!!!
Nerblodad går jag därifrån med Theralen och Lergigan utsktivet. "Tar jag ca 20 lergigan och 5 ml Therelen så kanske jag somnar, är tankar som for igenom mitt huvud när jag passerade utgången, ipumpad Theralen nog att söva en hel sal fullproppad med människor.
Så. Nu sitter jag här. Berusad och hyllar alkoholen som iallafall bedövar, någorlunda iaf. Theralen och Lergiganen kan dra åt helvete. Jag behöver hjälp. Jag vill må bra, och, uppenbarligen klarar jag inte detta på egen hand. Hur långt skall det få gå innan någon tar mig på allvar!?
Jag orkar inte mer. Och... Jag behöver hjälp.
/Sarah
Läkaren igår var något av det värsta jag varit med om.
Läkaren: Så.. Vad tycker du om att göra på din fritid?
Jag: Eh.. Det är inte direkt så att jag har någon ork att tänka på min framtid just nu.
Läkaren: Nehe, okej. Vad tycker du om att göra, vad kan få dig att må bra?
Jag: Jag mår bra när mitt psyke är okej.
Läkaren: Okej..
Läkaren: Hur mår du just nu?
Jag: Jag orkar inte mer, mitt hjärta slår oregelbundet och jag funderar starkt på att lägga mig ner och skita i allt. Har aldråg mått så här innan.
Läkaren: Okej...
Läkaren: Ja... Jag bedömmer ju att du inte är i behov att läggas in. Du mår inte såpass dåligt och du är inte självmordsbenägen.
Jag: Va!?!? Okej.. Så om jag åker hem och får ytterligare en panikattack och skär mig för djupt denna gången,, tar du det på ditt ansvar då? Jag orkar inte leva längre! Se på mig! Förihelvete?!
Varpå han sakta och lugnt går iväg för att överlägga med överläkaren. Jag springer ut i korridoren och skakar och gråter, går ut på bakgården och tänder en cigarett. Lena kommer och lägger armen runt mig. Jag skäms. Läkaren kommer tillbaka, efter cirka tio minuter och säger mitt namn i väntrummet där jag sitter. "Sarah" Ljuder salen med hans lugna, äckliga, inövade pedagogiska röst.
Läkaren: Ja... Du mår ju inte så dåligt, och jag bedömmer att du inte är i behov av akut vård.
Jag: ???? Jag har sökt hit, jag orkar inte mer. Jag vill inte leva längre. Jag behöver hjälp. Proffisionell hjälp för varken jag eller min familj klarar av detta längre. Det är eran jävla skyldighet att hjälpa mig!
Läkaren: Jag bedömmer att du inte mår så dåligt, som sagt.
Där bryter paniken ut. Jag börjar gallskrika och bankar mig själv frenetiskt i huvudet och i ansiktet med knytnävarna. Träffar näsan och rött blod sipprar ner på mattan, kläderna och stolen jag sitter i. Jag skakar som ett asplöv, Lena skriker i panik åt läkaren som handfallet står och set på mig, med sitt äckliga lugn och jag skakar och skriker om vartannat.
Läkaren: Du får vilka tabletter du vill. Atarax, propavan, Lergigan, Theralen, Nozinan....
Jag: JAG BEHÖVER LÄGGAS IN! JAG BEHÖVER HJÄLP!!!!!!!
Nerblodad går jag därifrån med Theralen och Lergigan utsktivet. "Tar jag ca 20 lergigan och 5 ml Therelen så kanske jag somnar, är tankar som for igenom mitt huvud när jag passerade utgången, ipumpad Theralen nog att söva en hel sal fullproppad med människor.
Så. Nu sitter jag här. Berusad och hyllar alkoholen som iallafall bedövar, någorlunda iaf. Theralen och Lergiganen kan dra åt helvete. Jag behöver hjälp. Jag vill må bra, och, uppenbarligen klarar jag inte detta på egen hand. Hur långt skall det få gå innan någon tar mig på allvar!?
Jag orkar inte mer. Och... Jag behöver hjälp.
/Sarah
