Förlossningsberättelse - när lillebror kom till världen
Väl uppe i lägenheten får jag sådan panik av smärtan att jag även denna dag ringer upp min barnmorska och gråter förtvivlat i telefonen. Hon säger åt mig att ta kontakt med förlossningskoordinatorn, vilket jag gör och får komma in för kontroll.
Ringer till mattias och är alltideles förstörd pga smärta och vi bestämmer att jag ska komma och hämta honom på jobbet (hur nu jag tänkte där!?) så att vi kan åka in och få det konstaterat vad jag har och vad som orsakar smärtan. På något vis lyckas jag ta mig ner till bilen, med oknytna skor och alldeles rödgråten och med stora glasögon fasten det var alldeles molnigt ute. Hade stereon på högsta volym och grät hela resan till hans jobb.
När vi väl var framme vid sjukhuset fick vi träffa sjuksköterska som verkligen inte heller tog mig på allvar och var riktigt jävla dryg. "Det är besvär man får räkna med" Ahvisst lätt för henne att säga utan att ens göra en kontroll...
När vi till sist träffade doktorn (som hette maja och var världens bästa) så kollade hon där nere. Inte konstigt att jag då hade ont. Blodproppar i två stycken hemmorojder, eller Pereanal hematom. (Tromboliserade.) Vilket orsakar en smärta som de brukar lägga in personer för stark smärtlindring för. Hon fick genast förståelse för mig och kände för att kolla om jag var öppen något, vilket jag då var. Tre cm och mogen tapp så på grund av detta ordnade hon med tid för igångsättning dagen därpå. Enda sättet att få bukt med problemen där nere var då att få ut bebisen så snabbt som möjligt för att trycket där nere skulle försvinna, så klockan tre nästa dag skulle jag sättas igång och hon gav mig starka värktabletter så jag skulle klara av natten hemma. När vi kom hem eskalerarde smärtan ännu mer. Blev värre och värre och jag bara kände hur det växte för varje timme som gick. Kändes som om jag hade två stora tumörer, sån sjuk vidrig smärta alltså.
Till slut framemot kvällen låg jag bara och skakade i sängen av smärtan så vi ringde in torsdag kväll den 29e oktober till förlossningenen och vi fick komma in för starkare smärtlindring. Mamma och Rikard kom hit för att ta med isabelle hem och vi åkte in. Väl på förlossningen blev vi inskrivna och dom satte ctg. Bebis hade då lite låga hjärtljud pga medicinen men det var inget som var någon fara se de.
Därefter fick jag morfinsprutor varannan timme under hela natten, alsolkompresser och bedövningsspray där nere. Det hjälpte knappt mot smärtan och fram emot natten kunde jag inte röra mig i sängen över huvudtaget så då satte dom en kateter. Låg som ett kolli typ. Men personalen var verkligen världens bästa och var så förstående och ödmjuka allihop.
På morgonen då smärtan inte blivit något bättre och jag knappt sovit något under natten bestämde de att jag skulle få epidural för att få bort smärtan till att börja med. Efter att den var lagd försvann smärtan och jag var i himlen! Strax därefter tog dom hål på hinnorna för att se om vattenavgången kunde starta igång värkar.
Fick lite molvärk och var uppe rätt mycket med gåbordet inne på rummet och åt lite lunch.
Efter tre timmar gjordes det en koll och då hade jag inte öppnat mig något mer så där satte dom in värkstimulerande dropp.
Dom började väldigt lugnt och tillsammans med Mattias och lustgasen kändes det verkligen helt okej, han hjälpte mig helt otroligt mycket och utan honom hade jag aldrig klarat mig så bra i början som jag gjorde. Accepterade smärtan och dök med i vågen och slappnade av i kroppen. Andades lugnt och metodiskt i masken. Tänkte flera gånger att "ahaaa nu fattar jag vad det handlar om!" och tyckte det var rätt kul att föda barn haha. Halv fyra började jag få värkar. Vid halv sju var jag öppen fem och helt utplånad tapp. Där någonstans börjar det bli dimmigt och jag började få betydligt mycket ondare för varje värk som kommer. Dom vred upp värkstimulerandet och ytterligare någon timme senare tappade jag kontrollen helt.
Skrek och klämde nog sönder mattias hand när.värkarna var som värst. Här hade dom vridit upp droppet på max och det kändes verkligen som att varje gång värken kom att min kropp skulle gå sönder mitt itu. Smärtan var verkligen inte av denna värld.
Vid halv nio nån gång började jag krampa av smärtan och skrek efter snitt. Tappade bort mig helt och var säker på att jag skulle dö. Hade verkligen fullständig panik. Varje gång jag hörde att någon gick utanför dörren skrek jag det högsta jag kunde på hjälp, trots att det redan var folk i rummet. Värkarna var helt okontrollerbara och avlöste varandra utan någon egentlig paus. Efter en stund kom den goa läkaren in från torsdagens besök och jag skrek och bad om snitt vilket de såklart inte kunde ge mig. Dock fattade inte jag det då utan tyckte dom var helt dumma i huvudet. Innan läkaren hann komma och jag bara låg och skrek på henne sa de till mig att hon var på ett akut kejsarsnitt och då hade jag tydligen frågat om hon inte kunde avbryta det ett tag och komma in till mig. Haha helt rimligt!
Men när jag insåg att jag inte skulle få ett snitt började jag istället tänka på sugklocka så då började jag gallskrika om sugklocka istället. Min bm gick ut för att rådgöra med läkaren angående sugklocka, och strax där innan hade jag på något sätt kommit upp på alla fyra i sängen med lustgasen i högsta hugg, och när hon gått ut ur rummet och bara jag och Mattias var kvar känner jag hur jag är på väg att skita ner mig, alltså hade krystvärkarna börjat. Så med bara mattias i rummet börjar jag vråla som någon jäkla slags monster rätt in i masken och tar i som fan. Det kändes på riktigt som om jag är på väg att skita ner mig och just i den stunden vet jag inte ens om jag faktiskt gjorde det heller. Stackars mattias får ju lite panik över att han är själv med mig just i det läget.
Snart kommer bm in igen och det blir även skiftbyte där jag får en ny mycket pushigare bm. De peppar och hejjar varje gång jag får provkrysta men min panik är för påtaglig och jag vågar inte ta i ordentligt. Mellan värkarna vägrar jag släppa lustgasen och de korta stunder jag gör det är allt jag kan skrika efter är sugklockan. Värkarna kändes som om någon hade kastat in en exorcist i min kropp som slet hela kroppen isär vid varje värk. Här hade jag liksom mentalt gett upp för jag kände att det GICK inte att krysta ut bebisen (vilket senare visade sig vara rätt eftersom att även denna lillgossen föddes fram i vidöppen hjässbjudning precis som sin syster.) Därav svårigheterna med att krysta.
Mattias fick nog sin tröja nästintill söndersliten och vid ett tillfälle råkade jag smocka till honom en rak höger, då blev barnmorskan arg på mig men jag visste ärligt inte vad jag gjorde. Kändes som om en demon tagit över min kropp. Kanske inte så konstigt med tanke på att droppet gick på högsta. I slutet när han sjunkit ytterligare en bit kom den vidriga smärtan i ländryggen. Kändes som om ryggen där nere var på väg att sprängas. Här gav jag upp helt. Blev apatisk mellan värkarna och varje gång en ny värk kom var jag på väg bort. Mattias har berättat i efterhand att ögonen rullade upp på mig och att jag såg ut som om jag var på väg att svimma. Samtidigt som jag skrek om sugklocka i varje paus. Så här någonstans vid tiotiden beslutades det om att sätta sugklocka. Då fick jag lite krafter tillbaka och efter att de satt denna och rummet fyllts av massa folk fick jag först hålla andan och trycka allt jag hade.
Då kändes det som att någon bokstavligen slet i sönder hela mitt underliv i två delar. Jag skrek som en besatt att dom skulle hålla emot för jag går i sönder, vilket dom lyssnade på. Vänta en värkpaus. Nästa värk sa dom åt mig att trycka med tillsammans med att dom drog vilket jag gjorde. Vid det här laget sket jag fullständigt i hur mycket jag än skulle gå i sönder, hur jäkla ont det än gjorde så jag tog i för kung och fosterland. Och på den tredje krystningen kom han äntligen ut. Världens mest fina lilla pojke som skrek på en gång. Han fick direkt komma upp på bröstet <3 och vilken omedelbar kärlek! Helt otroligt. Sprack ingenting utan fick bara en bristning och behövde inte ens sys. Var värre med den andra delen så fick ligga med eda i två dagar efteråt. Han föddes iallafall 22:20 den 30 oktober och vägde 3380 gram och var 48 cm lång. Världens finaste lilla pojke. Helt perfekt och det var verkligen kärlek vid första ögonkastet. <3
Göteborgsvarvet 2014
Ack vad annorlunda denna gången blev.... Har inte alls förberett mig för distansen utan hade nog max 5 långpass i sen årets start i benen varav det längsta låg på 18 km. Och alla långpass jag gjort har alltid hamnat i 5:45-5:48 tempo i snitttempo, så, inte jätteförberedd med andra ord. Men var vid gott mod och hade målet inställt att kunna klara under 1:50 eller mitt relativa mål som iaf var under 1:55. Så hade förinställt min klocka att hålla 5:30 tempo. Inga problem tänkte jag.
Första två kilometrarna gick asbra, kände mig pigg, glad och peppad. Säldammsbacken var inte det minsta jobbig utan jag höll till vänster och sprang förbi en hel del. Fortfarande pigg, kändes bara gött. Vägen fram till älvsborgsbron gick av bara farten, höll snabbare tempo än klockan var inställd på och kände att detta skulle gå bra. Älvsborgsbron gick också super, höll till vänster och sprang på bra. dock gick min telefon sönder här så en kilometer gick åt till att försöka reparera min telefon, inte helt optimalt kanske.
Sen kom vi ut vid sannegården. Och den här sträckan fram till götaälvbron kändes som 40 mil, tog ju aaaldrig slut. När jag passerade en mil och insåg att jag gjort första milen på 53 minuter fick jag gott mod och tänkte att jäklar, kommer nog kunna få en bra tid ändå blev jag glad och ökade tempot lite ytterligare. Sen kom då götaälvbron. Det var så sjukt varmt och något hände, 13 sprungna kilometrar och varenda steg upp på den jäkla bron höll på att ta livet av mig, bokstavligen, där gick jag in i väggen. Stönade och frustade och sprang fasten varenda del av min kropp ville stanna och gå, men där fick pannbenet jobba istället.
Väl uppe tänkte jag låta benen få lite återhämtning i nerförsbacken men då gick det inte ens att springa på! Var så trött och varje steg gjorde så jäkla ont, ville inget hellre än att stanna men på ngot sätt fortsatte jag ändå, nere vid foten av bron var det vätskekontroll igen, roffade åt mig två glas energidryck, hällde ena rätt ner i linnet för avkylning (jättemysigt) och försökte dricka av det andra medan jag sprang, det gick inte, orkade inte dricka så slängde iväg glaset och sprang vidare. Uppför avenyn, sträckan som året innan varit jättepeppande och rolig att springa var en mardröm. Har minnesluckor, allt jag tänkte var att inte sluta springa vad som än hände, skulle jag svimma så fine, bara benen fortsatte springa. Vet inte hur men på något sätt tog jag mig upp för avenyn med. Med hemskt håll fick jag tag på två svampar som jag dränkte över hela mig medan jag hankade mig fram i ett tempo som psykiskt kändes som 4:00 men som på klockan visade sig vara 7:40 just för stunden (Say whaaat?!?) Hopp. Blev arg och ökade tempot. Upp till 5:30 igen. Bra, dog lite 6:45. Tappade hjärnan (typ) sprang, tänkte bara, svimmar jag så svimmar jag.
Uppför vasagatan (tror den heter så) där folk korsade banan till höger och vänster och horden som kom springandes bara vräkte ur sig fula ord åt dessa människor, haha. Jag själv orkade inget, grimaserade och stönade högt, hela tiden. Löpsteget och hållningen och allt det där var bortblåst, det enda som cirkulerade i huvudet var totalt mörker. En evighet tills 19 km skylten syntes. Okej, 2 km kvar. Ville bara gå, gå. Men jag fortsatte. Efter vad som kändes som tre timmar dök 20 km skylten upp. Okej, 1 km kvar. Ruscha, var allt jag tänkte och ökade tempot till vad som återigen kändes som 4:00tempo. Kollade på klockan. 6:00. haha, lite ledsen men orkade inte bry mig, ville bara i mål, om jag så skulle svimma på mållinjen så var det det enda jag fokuserade på. Efter den antagligen längsta kilometern i hela mitt liv såg jag målgången och sprang för vad som kändes mitt liv, och jag klarade iaf att komma under 2 timmar i år! 1:58 blev det och snittempo på 5:37.
Nu väntar andra roliga utmaningar, i augusti kommer midnattsloppet, i september tjurruset och i oktober kör vi thougest!
Thailand
Är sjukt sugen på att boka en resa till thai. Ska tjata på M. Han tycker vi kan lägga pengarna på annat. Kan man iofs förstå. Under våra fem år har vi hunnit med fem resor. Turkiet, korsika, Thailand två gånger, USA och Mexico. Men jag älskar att resa, och att resa med barn verkar ju inte så krångligt ändå. Klart blir ju inte samma sak men man kommer bort från alla vardagsbestyr iaf.
Sitter med isis i soffan, mamma dricker celsius och isis kollar på snobben. Ska ut och springa strax. Mattias är ledig tills den 7:e. Bäst!
Trött
Är trött. Både fysiskt och psykiskt. Lillhjärtat har haft en otroligt skrikig dag och jag tycker så synd om henne. Tror det är det jäkla pencelinet hon får ont av... Så imorgon får jag ringa BVC och höra om man kan skippa de två sista omgångarna, hon ska ju inte ha ont.. :(
Min kropp är trött också. Sprang milen på 52 förut, sista kilometern sprang jag på 4:14. Hur gick det till? Dog nästan. Nu äter jag en macka. Räknade mitt kaloriintag idag och hamnade på 200 kcal efter att springturen drogs bort. Ehhhh. Får skärpa mig. Kan inte hålla på så här. Men, så jävla svårt. Får äta massa ikväll helt enkelt.
Imorgon kommer mamma hit. Det behövs.
Btw såg jag leif loket Olsson på affären förut! HAHA!
Träning
Känner att jag verkligen behöver någon form av träning efter den här helgen. Så när Mattias kommer hem ikväll tänker jag snöra på mig skorna och ta mig en riktigt lång löptur. Känner så mycket ångest inombords idag pga allt som varit så tror mitt psyke behöver detta. Löpning är nog det bästa sättet att rensa tankarna på, få ny energi och bara vara i nuet, tänka ut hur man ska springa medan man springer, aaaah.
Lillhjärtat har sovit nio (!!!!) timmar i sträck inatt och är inne på sin tredje timma sömn nu för dagen trots att klockan bara är tolv. Men sömn är ju bästa sättet att bli frisk på så hon behöver sova. Värsta känslan är när ens barn inte mår bra, fyfan vilken ångest och oro det skapar. Som när hon bara var en vecka gammal och hade gulsot, som var enveten och vi var fram och tillbaka på sjukhuset gör att kontrollera att värderna hade sjunkit, fast dom steg. Nu var det ju ingen fara enligt experterna för hon behövde aldrig dns "sola" men oron var sjuk iallafall. Herregud. Kunde jag göra att alla hennes framtida sjukdomar kunde överlåtas till mig skulle jag såklart göra det utan att tveka. Älskade älskade barn. Tror jag sprängs lite av kärlek. <3<3
Stackars hjärtat
Åh lilla gumman har fått öroninflammation :( tycker såååå synd om henne! Stackars gumman. Nu har hon fått penecilin så jag hoppas det går över snart. Gör verkligen ont i hjärtat när hon inte mår bra. :/
Regnig dag
Ja man blir ju på lite dåligt humör bara man kollar ut genom fönstret.... :/ lilla hjärtat sover och jag har röjt hela morgonen. Sorterat tvätt som ska tvättas sen vid 14. Vill ut på en promenad sen, får se om det spricker upp. Åkpåsen ska iaf i vagnen nu, börjar bli riktigt rått ute och lillhjärtat har varit lite krasslig de. Senaste dagarna med hosta och snuva så gäller att klä henne varmt nu när vi ska ut.
Var ute på en liten kvällsrunda igår. Alltså, jag är helt överlycklig nu när jag kommit till det stadiet att en mil i behagligt löptempo (5:15-5:35) känns som en härlig powerwalk, det liksom bara flyter på. Så jäkla underbart! Innan låg mitt behaglighetstempo på 5:45-5:55 så mina enträgna intervaller måste gjort sitt! Som igår, kände att jag sprang på för fort (ville ju ta just en lugn runda) så jag saktade ner tempot lite och den kilometern sprang jag på 5:20! Så glad! Idag blir det en snabbvisit på gymmet bara... Rygg, bröst och mage och cardio. Sen ikväll åker vi till Karlstad. Pusshej!
Äntligen!
Finally, vågen har stått still ett tag och jag hade nästan tappa hoppet. Men på bara två veckor har jag inte bara hamnat under det magiska 60-sträcket utan också även gått ner ett och ett halft kilo till! Så underbart. Har även tappat en cm till runt låren, två i midjan och ja, nu händer det saker igen! 3,5 kilo kvar till startvikt sen får vi se om jag är nöjd. Wiiiiiiiie!
Sprang en runda igår som var mentalt jobbig, anledningen till det var alldeles för mycket kläder, så det blev milen på 53 minuter. Hade jag dock inte chillat så den första kilometern hade jag hamnat på 52 vilket är nuvarande pb, och hade jag dessutom klätt mig svalare hade jag nog kunnat persa på 51,50.. Men men. Längtar tills jag är under 50. Hade vart såå coolt pm klockan stannade på 49,något. Men det får ta den tid det tar.
Ikväll ska jag antingen springa en runda (blir 8-12 km isf) eller köra rygg, bröst och mage på gymet. Plus cardio... Får se vilket det blir. Egentligen skulle jag nog vilat idag men eftersom att jag inte kan träna på fredag tar jag vilan då.
Men...! Först idag så ska jag, Isabelle och kusin Fanny åka till Ikea och köpa matstol till lillan, så hon kan sitta med oss när vi äter :-) en klänning behöver hon också.
Nu ska jag passa på att sova en kortis medan Isabelle också sover!
Trött
Pust! Lilla hjärtat har fått för sig att natten är lika med = vakentid... Då det vart inte mycket sömn inatt, och det lär bli en tuff dag nu för jag ska försöka hålla henne uppe så mycket det bara är möjligt så hon blir trött ikväll och sover mer.. Så svårt detta med rutiner alltså..!
Annars så har ja tappat en centimeter till runt låren, en centimeter över naveln och 900 gram på en vecka. Sjukt nöjd över det. Mitt första delmål på 58 kilo är nära nu, men tror tyvärr att det kommer ta sin tid att nå dit ändå. Så länge jag inte går upp bara.
Var på gymmet igår med Sofie och slaktade arslet och magen.. Kan ju säga att det känns idag! Skönt. Ikväll blir det en löptur, lugn medeldistans 10-12 km beroende på hur det känns när jag kommer ut.
Nu ska jag njuta av lugnet ;)
Kvarg
Detta kan vara det godaste jag ätit i kvargväg! Späd kesella med vatten till önskad konsistens, lägg i massa clementinklyftor och njut!
Ont överallt
Ja det är vad jag har idag. Skulle egentligen tränat med Sofie idag men halsen känns sträv även den så känns bäst att låta bli, men det tar emot.... :-(
Igår sprang jag längdrekord! Både tidsmässigt och distans. Blev 17 kilometrar på 1 timme och 38 minutrar. Det är jag nöjd över. Påbörjade rundan med att springa till redbergsplatsen, vidare mot munkebäck, till Sanktsigfridsplatsen, mot Mölndal, sen vidare mot Liseberg, Ullevi, och sist tog jag en extrasväng för att plocka några sista kilometrar vilket resulterade i att jag fick nöta kilometer 16 och 17 i hyfsat brant uppförsbacke! Det var segt. Men annars gick det förvånansvärt bra ändå. Första tre km var sega, sen vid 8-9 km kom jag in i flowet och sprang utan att tänka. Göteborgsvarvet känns inte oändligt långt bort nu! Nu tänker jag inte öka långdistansen på ett tag utan köra på 16-17 km iaf de tre närmsta passen. Sen försöka mig på 18-19. Får öka långsamt. Men, nöjd är jag iaf!
Idag blir det träningsledigt som sagt. Vi ska ut till Torslanda sen och fixa vinterdäck på bilen, känns som att det inte är en dag för sent..
Paus
Sitter i soffan och pustar ut, det tar på krafterna att leka med en bebis! Mata, rapa, busa, bada, byta blöja, söva och sen börjar det om igen. Men SJÄLVklart skulle jag inte vilja byta plats med någon! Jag är så glad för vår lilla prinsessa. Det bästa som hänt mig någonsin! Bara känslan inombords när hon avfyrar ett leende till en.... Bara en annan förälder kan förstå vad jag menar. <3 men, trött kan man ju bli för det liksom!
Tittade på gamla bilder på mig nyss och undrar om jag någonsin kommer bli smal igen.... Än så länge går sockerfria veckan bra iaf. Haha har inte ens gått en dag än men man får vara glad för det lilla.
Frossa
De två senaste dagarna har jag fullkomligt vältrat mig i mat. Godis, glass, potatissallad, bröd och vin. Men nu är det slut på det. Totalt sockerförbud en vecka framöver. Tagga!
Iförrgår kom Mattias hem tidigare från jobbet, skickade iväg mig på träning, och när jag kom hem hade han storstädat hela lägenheten, korkat upp champagne och ställt fram jordgubbar. <3 sötnosen! Sen hade han ordnat barnvakt och så bjöd han ut mig på kometen som jag velat gå på länge. Hur jäkla sött? <3 så mysigt att bara vara vi, tror det behövs mer än vad man kanske kan tro.
Nu är det fredag och inget spec står på schemat i helgen! Eller jo, träning alla dagar men förutom det blir det bara mys med familjen! Idag ska jag springa, imorgon gymet och döda arslet och magen + groteskt intervallpass ( 10 min uppvärmning, 3 mins maxlöpning, 1 mins snabb gång gånger 5 och sen nerjogg) äckeljobbigt!! På söndag typ pump eller löpning. Får se!
Träningsvärk
Vaknade upp med vidrig träningsvärk imorse, benen känns som tunga styltor. Tror att det är pga att i slutet på passet igår la jag in spurter, sprang det snabbaste jag kunde och varvade det med vanlig löpning, höll på i 15 minuter bara sammanlagt med det men det måste ha gett något för idag, shiiiit....
Igår var vi ju föresten på BVC men lillsnuttan! 7600 gram och 67,5 cm lång. Vår stora tjej! Hon är inget spädbarn längre! Tycker det går för fort.... Vill inte ligga i famnen nu utan nu ska världen upptäckas och allt ska smakas på. <3 det blir faktiskt bara roligare och roligare att vara mamma. Speciellt när man får vara med och följa och se hennes utveckling. Vi har börjat ge små smakportioner vilket var namnam och hon vänder sig som en liten ål när hon ligger på rygg på golvet. En annan sak jag lagt märke till är att hon börjar bli mer reserverad mot nya okända ansikten... Lilla hjärtat!
Idag har Mattias en överraskning till mig, undra vad? Men innan ska jag busa med lillan, sen träna och efter det får vi se vad som händer ;)
Lycka
Trodde benet skulle strejka idag, men icke! Sprang tillochmed 2,5 km längre än planerat. Så totalt 12,5 km vart det. Ensam ute i mörkret med peppmusik i öronen och spöregn. Helt jävla underbart. Nu har jag precis matat och nattat lillhjärtat och ska ta mig en dusch och sen äta kvällsmat. Nackdelen med att springa är att jag blir så sjukt hungrig resten av dan! Segt, men enligt den där appen har jag 600 kcal kvar så det är ju lugnt.
Nattis!
