enutavmiljoner

Vad trodde jag? Har mått bra i två veckor. Två fucking veckor. Igår ramlade jag, och jag slog mig rejält. Jag sjunker. Igen. Kommer jag lyckas att ta mig upp? Tabletter.. Hela jag, hela mitt inre skriker efter alla möjliga medel som kan få mig att komma upp på fötter igen. Mitt liv går i slowmotion. Jag bryr mig inte ens. Jag kan lika gärna förbli en zombie, för jag vet att jag kommer att hamna här så småningom igen. Så varför ens kämpa? När jag hela tiden får fötterna undanskuffade.

Jag känner mig lurad. Besviken. Sviken. Ledsen. Kränkt... Jag känner mig tom. Som ett tomt skal. Kommer jag någonsin att läka?

Jag trodde på mig själv under dessa två veckor. Försökte. Arbetade med mig själv så jävla intensivt. Tänkte varje gång innan jag yttrade mig. Bet mig i tungan när jag var på väg att säga något onödigt. Jag försökte, jag kämpade fan.

Nu är jag bara så jävla ledsen. Känns som att jag inte kan prata med någon. För ingen förstår mig. Kollade upp busstider till angeredsbroa till förut. Hahaha, jag är så patetisk. Jag är så svag. Såååå svag. Men jag kämpar faktiskt. I min egna takt så kämpar jag faktiskt. Frågan som återstår är baraom jag kommer att lyckas att ta mig upp igen.

Just nu vil jag bara lägga mig ner och skita i allt. Jag fyller 20 nästa vecka. Snart tar jag studenten. Men det rör mig inte i ryggen. Saker som jag faktiskt har sett fram emot, rör mig inte längre i ryggen. Vad är det att fira? Ytterligare et avslut på mitt så redan patetiska liv. Jag vill inte mer, jag vill bort. Bort från missär och leva i en trygg liten bubbla där ingen kan få svika mig. Där jag är min egen och kan gå rakryggad och kanske kunna få känna mig vacker ibland, om så inte utsidan men iallafall på insidan. För jag har ett vackert inre. Och det kan jag tillochmed säga och känna att jag står för.

Jag måste gå ner i vikt. 10 kilo. Kanske jag duger bättre då?  Tänker sluta äta. Usch, äckliga fett....

Jag är trött på allting. Allt är tråkigt, tråkigt, tråkigt... Jag ligger efter i skolan nu igen. Måste verkligen ta tag i plugget. Matte, samhäll c, miljöpolitik... It sucks.

Jag började tänka på en sak förut, en sak som kanske legat och grott omedvetet i huvudet sedan det dära besöket igår. Jag är ledsen. Och jag kan inte ens förmå mig att skriva ut varför här, i min lilla blogg med endast någon enstaka besökare nån gång i månaden. Men det gör mig iallafall ledsen, riktigt ledsen.

Just nu händer det ingenting alls i mitt liv. Jag har svårt för att känna mig tillfreds med mitt liv, kanske är det alltid så? Om det bara kunde hända något. Om någonting kul kunde inträffa. Jag läser andras bloggar och folk verkar ju faktiskt ha kvalitetstid i sina liv, så jag försöker, dagligen få in någon form av det i mitt egna liv, men misslyckas gång på gång. Det är precis som om jag vore dömd till att misslyckas.

Så, här sitter jag nu. Med en stor fet klump både till och i magen. Den feta klumpen i magen växer sig bara större ju mer jag tänker på det, och desto mer besviken blir jag. Någon sparkar på mig, inifrån. Den stora feta klumpen ovanpå magen däremot har jag också äcklig ångest inför. Usch. Trots mitt ringa matintag idag, som förövrigt har bestått av
-äpple till frukost
-sallad till lunch
-två mackor
-middag
usch... Var ju trots allt rätt mycket.. Känner mig fet, måste gå ner i vikt. Ska iaf börja träna nu. Bli smal. Riktigt smal. Fint smal. Vill gå ner minst 10 kg. Vore helt sjukt najs.

Nu ska jag sluta klaga för en stund, men vem fan bryr sig.

Var på världens jobbigaste samtal idag. Tårarna trängde bakom ögonlocken och de tomma ansiktena var så dömmande.

"Du har verkligen alvarliga problem"

Jaha? Tack liksom.

Alkholist är jag tydligen också. Intressant.

Känner mig så jävla missanpassad. Jag hör inte hemma här. Handlar kläder, i hopp om att må bättre, men icke. Jag måste gå ner i vikt. Jag känner aldrig att jag duger. Tänk om någon bara kunde säga att jag faktiskt dög? Och faktiskt mena det? Jag är inte världens vackraste, men tänk om jag kunde få vara det i någons ögon? Hahahaha, patetiska tanke. Men man måste väl få drömma ibland.

När jag befinner mig i panikartade tillstånd brukar jag, nästan maniskt, upprepa; jag är inte dålig, jag är inte dålig, jag är inte värdelös, jag är inte kass and so on. Idag, när jag känner mig som det ovanstående känner jag mig nästintill schitzofrenetisk. Jävla psyke.

Men jag b e h ö v e r verkligen gå ner i vikt, ca 10 kg. Så nu blir det nutrilett i fortsättningen. Att svälta sig själv kanske inte är det optimala, men när man får äckelkänslor av att se sin spegelbild är det någonting som är väldigt fel.
Usch.

...ödmjukhet.. är den viktigaste ingridensen för att allt ska fungera. utan ödmjukhet kommer man ingen vart..

att detta ska vara så gör mig sjukt pissed off.. samtidigt, ligger jag här och blir ännu en gång besviken.. så sjukt.

sömnmedicin - check!

somnar troligtvis in snart. ska bli skönt.. lite luddigt. hahaha. man orka ibland?

nu ska jag fördriva tiden med bloggar och ngt program. lär vara väck halva dagen imorgon. men det är smällar man får ta, right?

äääääsch! sov gott eller nått.

Var hos Bodil igår. Pratade på om att alldting kändes så himla bra och att jag inte ansåg mig själv behöva terapi längre. Hon tyckte dock att mitt ansikte såg livlöst och komentarade mina mörka ringar under ögonen.

"Äter du fortfarande dina benzo?"
"Nej... eller... jo"

Sedan slog det mig, enda anledningen till att jag kände mig så lätt just för stunden var ju p.g.a. sobrilen. Yeeeez.

Jag har lovat Mattias att inte käka dom på en vecka nu, i gengäld för det fick jag ist fira fredagen idag som jag så fint utryckte det. Efter x antal sobril så var tillochmed skolan toppen! Allt är toppen just nu! Thihi.

Men hur det kommer bli under veckan.. uh, det vågar jag inte tänka på just nu.

Ikväll blir det party. Utgång. Fest. Alkohol. Yipiiiie. Ska bli kalasfull!

Glaaa-aad helg.