Jämnsides med marken igen.. och igen.. och igen.. och nu igen..
Vad trodde jag? Har mått bra i två veckor. Två fucking veckor. Igår ramlade jag, och jag slog mig rejält. Jag sjunker. Igen. Kommer jag lyckas att ta mig upp? Tabletter.. Hela jag, hela mitt inre skriker efter alla möjliga medel som kan få mig att komma upp på fötter igen. Mitt liv går i slowmotion. Jag bryr mig inte ens. Jag kan lika gärna förbli en zombie, för jag vet att jag kommer att hamna här så småningom igen. Så varför ens kämpa? När jag hela tiden får fötterna undanskuffade.
Jag känner mig lurad. Besviken. Sviken. Ledsen. Kränkt... Jag känner mig tom. Som ett tomt skal. Kommer jag någonsin att läka?
Jag trodde på mig själv under dessa två veckor. Försökte. Arbetade med mig själv så jävla intensivt. Tänkte varje gång innan jag yttrade mig. Bet mig i tungan när jag var på väg att säga något onödigt. Jag försökte, jag kämpade fan.
Nu är jag bara så jävla ledsen. Känns som att jag inte kan prata med någon. För ingen förstår mig. Kollade upp busstider till angeredsbroa till förut. Hahaha, jag är så patetisk. Jag är så svag. Såååå svag. Men jag kämpar faktiskt. I min egna takt så kämpar jag faktiskt. Frågan som återstår är baraom jag kommer att lyckas att ta mig upp igen.
Just nu vil jag bara lägga mig ner och skita i allt. Jag fyller 20 nästa vecka. Snart tar jag studenten. Men det rör mig inte i ryggen. Saker som jag faktiskt har sett fram emot, rör mig inte längre i ryggen. Vad är det att fira? Ytterligare et avslut på mitt så redan patetiska liv. Jag vill inte mer, jag vill bort. Bort från missär och leva i en trygg liten bubbla där ingen kan få svika mig. Där jag är min egen och kan gå rakryggad och kanske kunna få känna mig vacker ibland, om så inte utsidan men iallafall på insidan. För jag har ett vackert inre. Och det kan jag tillochmed säga och känna att jag står för.
Jag måste gå ner i vikt. 10 kilo. Kanske jag duger bättre då? Tänker sluta äta. Usch, äckliga fett....
Jag känner mig lurad. Besviken. Sviken. Ledsen. Kränkt... Jag känner mig tom. Som ett tomt skal. Kommer jag någonsin att läka?
Jag trodde på mig själv under dessa två veckor. Försökte. Arbetade med mig själv så jävla intensivt. Tänkte varje gång innan jag yttrade mig. Bet mig i tungan när jag var på väg att säga något onödigt. Jag försökte, jag kämpade fan.
Nu är jag bara så jävla ledsen. Känns som att jag inte kan prata med någon. För ingen förstår mig. Kollade upp busstider till angeredsbroa till förut. Hahaha, jag är så patetisk. Jag är så svag. Såååå svag. Men jag kämpar faktiskt. I min egna takt så kämpar jag faktiskt. Frågan som återstår är baraom jag kommer att lyckas att ta mig upp igen.
Just nu vil jag bara lägga mig ner och skita i allt. Jag fyller 20 nästa vecka. Snart tar jag studenten. Men det rör mig inte i ryggen. Saker som jag faktiskt har sett fram emot, rör mig inte längre i ryggen. Vad är det att fira? Ytterligare et avslut på mitt så redan patetiska liv. Jag vill inte mer, jag vill bort. Bort från missär och leva i en trygg liten bubbla där ingen kan få svika mig. Där jag är min egen och kan gå rakryggad och kanske kunna få känna mig vacker ibland, om så inte utsidan men iallafall på insidan. För jag har ett vackert inre. Och det kan jag tillochmed säga och känna att jag står för.
Jag måste gå ner i vikt. 10 kilo. Kanske jag duger bättre då? Tänker sluta äta. Usch, äckliga fett....
Kommentarer
Trackback
