enutavmiljoner

Fredagen den sjätte juli blev jag och Mattias föräldrar till jordens lilla underverk. Är så lycklig att det var just hon som låg i min mage, obeskrivlig kärlek! <3

Onsdagen den 4:e Juli klockan 11 låg jag i sängen och vilade när jag kände att något rann till ”där nere”. Jag hade dock veckorna innan haft relativt kraftiga flytningar och reagerade därför inte nämvärt. Ungefär en halvtimma senare gick jag till köket för att ta mig  något att dricka och ringde samtidigt mattias. När jag står vid diskbänken känns det som jag kissar ned mig och jag skriker till mattias ”vattnet har gått!” samtidigt som jag rusar in på toaletten. Mycket riktigt, därinne kan jag konstatera att det rinner ur mig.

Smått i schock börjar jag vanka av och an i lägenheten medan sammandragningarna sakta smyger sig på, inget som gör ont men relativt kraftiga och regelbundna. Pratar med både min Mamma och Mattias som vid detta laget är påväg hem från jobbet. Ringer till förlossningen och vi blir då uppmanade att komma för kontroll. När Mattias kommer hem plockar vi därför ihop våra saker och klockan 12 sitter vi påväg till förlossningen. Vattnet fortsätter att strila och vi är båda uppspelta och förväntansfulla då vi inser att det kommer bli bebis inom 72 h! Jag har fortfarande inte något ont eller riktiga värkar utan endast sammandragningar.

När vi kommer fram till förlossningen blir vi ombedda att sätta oss ned i väntrummet, och där blir vi sittandes.. I c.a 1.5 h får vi vänta innan vi får hjälp och vattenavgången konstateras. De kan dock inte kontrollera om jag öppnat mig något p.g.a infektionsrisken när vattnet gått. De gör ett ultraljud i alla fall och kan konstatera att bebis ligger långt nedsjunken och redo för avfärd! CTG kopplas och allt ser bra ut, regelbundna sammandragningar men inte täta elle kraftiga nog för att vara värkar. Vi blir hemskickade med en ny kontrolltid nästa dag om inte värkarbetet startar innan och vi tvingas åka in.

På vägen hem tar vi svängen förbi en grill och får i oss varsin hamburgertallrik (som uppladdning utifall att!) och tar oss sedan upp till lägenheten för att avvakta. Sammandragningarna verkar avstanna när jag sitter ned så vi ger oss ut på en promenad för att stimulera lite och ha något att göra, 1 km på ca 40 minuter haha! Fick inget specifikt tillfälle när jag kunde se att slemproppen gick utan den verkar ha kommit lite i taget. Vi kröp i alla fall till kojs och försökte få lite sömn då vi hade på känn att det snart skulle komma att bli en bristvara.

Jag somnade till och vaknade c.a. 0100 av en kraftig värk som jag andades mig igenom. Fick lite lätt panik av hur mycket kraftigare de var jämfört med de jag känt tidigare och kunde inte låta bli att tänka på hur jag skulle klara en förlossning och hur de verkarna skulle kännas. Värkarna tilltog i styrka och kom ungefär var 4:e till var 6:e minut, vid 0300 gjorde det så ont att vi efter ett samtal med koordinatorn, som välkomnade oss, åkte in till förlossningen.

När vi satte oss i bilen avtog såklart värkarna nästan omedelbart och jag hade bara en under tiden vi åkte in (c.a 10-15 min). Väl inne på förlossningen fick vi en helt underbar barnmorska som verkligen tog mig på allvar och vi fick ett eget rum, dom satte CTG som visade att jag hade värkar men ej så kraftiga ännu, så jag fick morfin, sömntablett och värktabletter så fick vi sova kvar över natten. Haha blev helt väck men vi lyckades få ett par timmars sömn iallafall. På morgonen var värkarna borta och vi blev åter hemskickade för att invänta mer regelbundna värkar. Ingen av oss kände att vi ville åka tillbaka till lägenheten så vi åkte och handlade lite mat och begedde oss ut till torslanda för att bli lite bortskämda med mat och sådär. Vi kom ut dit på torsdagen vid 13:00 på förmiddagen och jag la mig direkt för att sova då jag var helt slut efter natten. Vaknar igen klockan tre av en värk som gör ONT och som jag var tvungen att andas igenom. Mattias hjälper mig ner till vardagdsrummet och mina värkar börjar komma regelbundet. Först var 6-4 minut, mamma och mattias hjälper mig klocka värkarna och är ett heltotroligt stöd under tiden, andas med mig och drar ner mig på jorden när jag gråter och gnäller i ren panik. Vid 17:00 har jag haft regelbundna värkar var tredje minut som gör så svinigt ont, så vi ringer till fl som hälsar oss välkomna in. I bilen på väg (resan tar ca 30 minuter) har jag fortfarande värkar var annan till var tredje minut som jag hela tiden andas igenom och börjar nu vid det här laget få riiikitgt ont. Jag gråter och skriker lite om vartannat medans mamma (som även hon var med på förlossningen) försöker lugna mig och andas med mig. När vi kommer in sätter dom CTG som visar att jag har värkar var 4:e minut som är kraftiga. Barnmorskan tycker jag ser så spänd ut så hon sätter en akupunkturnål i huvudet som ska få mig att slappna av, ger mig värmedyna mot smärtan i ländryggen och jag får även lustgasen, vilken var heeelt underbar! Jag ville även att dom skulle kolla hur öppen jag var men det ville dom inte med tanke på att jag haft såpass tidig vattenavgång. Dom trodde dock att jag fortfarande var i latensfasen och att jag inte ens öppnat mig något vilket gjorde mig jättebesviken. Vid klockan 21 var det skiftbyte och då kom den underbara barnmorskan från gårdagen  och det kändes asbra! Mamma åkte hem eftersom att vi antog att det kunde dra ut på tiden och vi bestämde att jag skulle få bada, sagt och gjort. Vi knatade bort med gåbordet till badet, där vi tände mysbelysning och fick in goda yoghurtdrinkar. Väl där inne fick jag ta en temp p.g.a. tidig vattenavgång och den visade på 38,3 grader. Då blev det bråttom, vi fick gå tillbaka till rummet och det var snack om att sätta värkstimulerande för att få igång ”riktiga” värkar då dom fortfarande trodde jag var i latensfas. Det är farligt att ha feber när vattnet gått eftersom att det ökar infektionsrisken för bebis. Så antibiotika sattes i en nål i handen och dom gjorde en undersökning för att se om jag var öppen trots allt, och det var jag! 3,5-4 cm. Det var en sån sjuuuk lättnad för då visste jag att mitt värkarbete hittills gett resultat! Så inget värkstimulerande behövde sättas och jag fick lägga mig tillrätta i sängen med lustgasen i högsta hugg. Så vi ringde till mamma som fick komma tillbaka och började prata om att jag skulle ta epiduralen. Värkarna gjorde allt ondare så närjag var öppen sex (kl 00:35) lägger dom edan. Dock så råkade hon sticka lite fel så dom stack hål på en hinnsäck i ryggmärgen så jag började läcka vätska därifrån. Fick lite huvudvärk p.g.a. detta men kände inte av det så mycket då jag hade så ont av värkarna. Fick även känselbortfall i vänster ben och vänster skinka lite senare när jag ökade doseringen tillfälligt. Efter att epiduralen gett effekt låg jag och skämtade, åt bragokex, drack te och andades lustgas för att det var skojj. Haha, tyckte det var en vals att föda barn. Vid 05:00 var jag öppen 10 centimeter och då började det gå segt. Fick stå och vagga vid gåbordet med lustgasen i högsta hugg, sitta på pilatesbollen, för att försöka trycka ner lillan längre ner för kanten ville inte ge med sig. Så vid 7 var det skiftbyte, och jag fick en ny barnmorska som blev tvungen att sätta värkstimulerande eftersom att allt stannat av. Och fy i helvete vad ont jag fick då helt plötsligt! Hatade henne just då och skrek hela tiden till henne att stänga av det förbannade värkstimulerande, men istället för att stänga av höjde hon det hela tiden då hela förlossningen började bli långdragen och bebis i magen kunde bli stressad p.g.a. det.

Klockan 8:00 vred dom på lustgasen på det högsta och jag fick provkrysta då jag kände att jag var på väg att skita ner mig. Jag skrek att jag ville dö, att jag ville ha en kniv så jag kunde hugga ihjäl mig själv och jag skrek efter kejsarsnitt. Värsta smärtan i mitt liv. Så låg jag och krystade i 3 och en halv timme, mitt livs värsta smärta, känslan går verkligen inte att beskriva. De testade med allt, jag fick dra i ett lakan medans jag krystade, och till slut kallades förlossningsjouren in då allt gick så otroligt långsamt, men hon gled ändå ner en bit för varje krystvärk, men det var sååååå otroligt jobbigt. Mattias hade då även masserat mig i måånga timmar bak  ryggen då det kändes som om den skulle gå sönder. Det diskuterades om att sätta sugklocka men eftersom att dom vill ha så naturliga förlossningar som möjligt och dom såg att jag var stark nog att krysta ut henne på egen hand ville dom vänta med det in i det sista. Så till slut, efter måååånga timmars skrik och gråtande klippte dom mig och jag lyckades få ut en del av huvudet så att det faktiskt stannade kvar, men då var jag tvungen att hålla emot en krystvärk, med halva huvudet ute. Det var det mest smärtsamma under hela förlossningen. Nästa värk tryckte jag ut huvudet, och värken därpå igen och på fredagen den 6 juli klockan 11:37 och efter 21 timmar på förlossningen så kom vår älskade dotter ut. Jag fick upp henne mot mitt bröst och hon skrek på en gång. Det är det vackraste ögonblicket i mitt liv, när jag fick se hur dom lyfte henne mot mig och la henne på mitt bröst. Och duktiga lilla snuttan tog bröstet med en gång medans hon plirade mot mig med det sina mörka fina ögon. <3 Det går inte att beskriva med ord, men det är iallafall det mäktigaste jag någonsin varit med om och jag skulle kunna göra det tusen gånger om för min lilla sessas skull. Efteråt fick jag sy sju stygn, fick en liten bristning innuti och sen 4 stygn för klippet. Det gjorde jäkligt ont men inte så att man tänker på det när man har sin dotter på bröstet... <3

Andas lustgas för full halls ;P

Precis nykläckt, älskade barn. 3760 gram och 50 cm lång <3

Grattisbrickan :)