allt flyter på en dimma
Så poetiskt, ha?
Läkaren igår var något av det värsta jag varit med om.
Läkaren: Så.. Vad tycker du om att göra på din fritid?
Jag: Eh.. Det är inte direkt så att jag har någon ork att tänka på min framtid just nu.
Läkaren: Nehe, okej. Vad tycker du om att göra, vad kan få dig att må bra?
Jag: Jag mår bra när mitt psyke är okej.
Läkaren: Okej..
Läkaren: Hur mår du just nu?
Jag: Jag orkar inte mer, mitt hjärta slår oregelbundet och jag funderar starkt på att lägga mig ner och skita i allt. Har aldråg mått så här innan.
Läkaren: Okej...
Läkaren: Ja... Jag bedömmer ju att du inte är i behov att läggas in. Du mår inte såpass dåligt och du är inte självmordsbenägen.
Jag: Va!?!? Okej.. Så om jag åker hem och får ytterligare en panikattack och skär mig för djupt denna gången,, tar du det på ditt ansvar då? Jag orkar inte leva längre! Se på mig! Förihelvete?!
Varpå han sakta och lugnt går iväg för att överlägga med överläkaren. Jag springer ut i korridoren och skakar och gråter, går ut på bakgården och tänder en cigarett. Lena kommer och lägger armen runt mig. Jag skäms. Läkaren kommer tillbaka, efter cirka tio minuter och säger mitt namn i väntrummet där jag sitter. "Sarah" Ljuder salen med hans lugna, äckliga, inövade pedagogiska röst.
Läkaren: Ja... Du mår ju inte så dåligt, och jag bedömmer att du inte är i behov av akut vård.
Jag: ???? Jag har sökt hit, jag orkar inte mer. Jag vill inte leva längre. Jag behöver hjälp. Proffisionell hjälp för varken jag eller min familj klarar av detta längre. Det är eran jävla skyldighet att hjälpa mig!
Läkaren: Jag bedömmer att du inte mår så dåligt, som sagt.
Där bryter paniken ut. Jag börjar gallskrika och bankar mig själv frenetiskt i huvudet och i ansiktet med knytnävarna. Träffar näsan och rött blod sipprar ner på mattan, kläderna och stolen jag sitter i. Jag skakar som ett asplöv, Lena skriker i panik åt läkaren som handfallet står och set på mig, med sitt äckliga lugn och jag skakar och skriker om vartannat.
Läkaren: Du får vilka tabletter du vill. Atarax, propavan, Lergigan, Theralen, Nozinan....
Jag: JAG BEHÖVER LÄGGAS IN! JAG BEHÖVER HJÄLP!!!!!!!
Nerblodad går jag därifrån med Theralen och Lergigan utsktivet. "Tar jag ca 20 lergigan och 5 ml Therelen så kanske jag somnar, är tankar som for igenom mitt huvud när jag passerade utgången, ipumpad Theralen nog att söva en hel sal fullproppad med människor.
Så. Nu sitter jag här. Berusad och hyllar alkoholen som iallafall bedövar, någorlunda iaf. Theralen och Lergiganen kan dra åt helvete. Jag behöver hjälp. Jag vill må bra, och, uppenbarligen klarar jag inte detta på egen hand. Hur långt skall det få gå innan någon tar mig på allvar!?
Jag orkar inte mer. Och... Jag behöver hjälp.
/Sarah
Läkaren igår var något av det värsta jag varit med om.
Läkaren: Så.. Vad tycker du om att göra på din fritid?
Jag: Eh.. Det är inte direkt så att jag har någon ork att tänka på min framtid just nu.
Läkaren: Nehe, okej. Vad tycker du om att göra, vad kan få dig att må bra?
Jag: Jag mår bra när mitt psyke är okej.
Läkaren: Okej..
Läkaren: Hur mår du just nu?
Jag: Jag orkar inte mer, mitt hjärta slår oregelbundet och jag funderar starkt på att lägga mig ner och skita i allt. Har aldråg mått så här innan.
Läkaren: Okej...
Läkaren: Ja... Jag bedömmer ju att du inte är i behov att läggas in. Du mår inte såpass dåligt och du är inte självmordsbenägen.
Jag: Va!?!? Okej.. Så om jag åker hem och får ytterligare en panikattack och skär mig för djupt denna gången,, tar du det på ditt ansvar då? Jag orkar inte leva längre! Se på mig! Förihelvete?!
Varpå han sakta och lugnt går iväg för att överlägga med överläkaren. Jag springer ut i korridoren och skakar och gråter, går ut på bakgården och tänder en cigarett. Lena kommer och lägger armen runt mig. Jag skäms. Läkaren kommer tillbaka, efter cirka tio minuter och säger mitt namn i väntrummet där jag sitter. "Sarah" Ljuder salen med hans lugna, äckliga, inövade pedagogiska röst.
Läkaren: Ja... Du mår ju inte så dåligt, och jag bedömmer att du inte är i behov av akut vård.
Jag: ???? Jag har sökt hit, jag orkar inte mer. Jag vill inte leva längre. Jag behöver hjälp. Proffisionell hjälp för varken jag eller min familj klarar av detta längre. Det är eran jävla skyldighet att hjälpa mig!
Läkaren: Jag bedömmer att du inte mår så dåligt, som sagt.
Där bryter paniken ut. Jag börjar gallskrika och bankar mig själv frenetiskt i huvudet och i ansiktet med knytnävarna. Träffar näsan och rött blod sipprar ner på mattan, kläderna och stolen jag sitter i. Jag skakar som ett asplöv, Lena skriker i panik åt läkaren som handfallet står och set på mig, med sitt äckliga lugn och jag skakar och skriker om vartannat.
Läkaren: Du får vilka tabletter du vill. Atarax, propavan, Lergigan, Theralen, Nozinan....
Jag: JAG BEHÖVER LÄGGAS IN! JAG BEHÖVER HJÄLP!!!!!!!
Nerblodad går jag därifrån med Theralen och Lergigan utsktivet. "Tar jag ca 20 lergigan och 5 ml Therelen så kanske jag somnar, är tankar som for igenom mitt huvud när jag passerade utgången, ipumpad Theralen nog att söva en hel sal fullproppad med människor.
Så. Nu sitter jag här. Berusad och hyllar alkoholen som iallafall bedövar, någorlunda iaf. Theralen och Lergiganen kan dra åt helvete. Jag behöver hjälp. Jag vill må bra, och, uppenbarligen klarar jag inte detta på egen hand. Hur långt skall det få gå innan någon tar mig på allvar!?
Jag orkar inte mer. Och... Jag behöver hjälp.
/Sarah
Kommentarer
Trackback
