enutavmiljoner

Är jag verkligen en sån jävla hemsk människa? Jag tittar tillbaka på gamla skolkort, bilder från när jag var liten.. Jag var söt, jättesöt. Och när vi häromdagen såg en film som var filmad när jag kanske var åtta, nio år gammal fick jag nästan moderskänslor för mig själv. Varför gör jag så här mot mig själv? Varför söker jag mig ständigt till situationer som nedvärderar och plågar mig såpass mycket att hjärtat börjar slå dubbelslag och svetten börjar forsa? Varför? Jag var fan inget ont barn. Jag har aldrig velat någon annan människa något illa fram tills för några år sedan. Jag har alltid varit snäll, extremt osjälvisk (nej, nej, nej, jag är kanske mycket, men INGEN egoist iaf) och alltid suttit andra människor än mig själv i första hand.

Men det spelar liksom ingen roll hur man väljer att prioritera, alltid finns det någon själ som blir bortglömd och därmed även sviken och besviken på mig.

Så JA. Jag försöker. Försöker hela tiden, men gång på gång sticker folk, från höger och vänster, in pinnar i cykelhjulet, och jag trillar. Men som den lilla kämpe jag är så lyckas jag, trots att detta förundrar mig själv, alltid ta mig upp på sadeln på nytt för att börja cykla.

Men just nu vill jag faktiskt bara sova. Sova bort allting, för när man sover mår man bra. Iaf så slipper man känna sin ångest och ständiga hjärtklappning.

Ge mig xanor, nu tack.