Förlossningsberättelse - när lillebror kom till världen
Det började egentligen redan på torsdag den 29e oktober på morgonen. Hade under en tid haft problem med världens mest pinsamma graviditetsbesvär - hemmorojder som då bara under ett par dagar blivit värre och värre. Lämnade isabelle på förskolan på morgonen som vanligt, i bilen på väg hem höll jag på att inte komma upp till lägenheten på grund utav smärta som bara blev värre för varje timme som gick. Jag hade sökt för problemen redan dagen innan men då inte blivit tagen på allvar.
Väl uppe i lägenheten får jag sådan panik av smärtan att jag även denna dag ringer upp min barnmorska och gråter förtvivlat i telefonen. Hon säger åt mig att ta kontakt med förlossningskoordinatorn, vilket jag gör och får komma in för kontroll.
Ringer till mattias och är alltideles förstörd pga smärta och vi bestämmer att jag ska komma och hämta honom på jobbet (hur nu jag tänkte där!?) så att vi kan åka in och få det konstaterat vad jag har och vad som orsakar smärtan. På något vis lyckas jag ta mig ner till bilen, med oknytna skor och alldeles rödgråten och med stora glasögon fasten det var alldeles molnigt ute. Hade stereon på högsta volym och grät hela resan till hans jobb.
När vi väl var framme vid sjukhuset fick vi träffa sjuksköterska som verkligen inte heller tog mig på allvar och var riktigt jävla dryg. "Det är besvär man får räkna med" Ahvisst lätt för henne att säga utan att ens göra en kontroll...
När vi till sist träffade doktorn (som hette maja och var världens bästa) så kollade hon där nere. Inte konstigt att jag då hade ont. Blodproppar i två stycken hemmorojder, eller Pereanal hematom. (Tromboliserade.) Vilket orsakar en smärta som de brukar lägga in personer för stark smärtlindring för. Hon fick genast förståelse för mig och kände för att kolla om jag var öppen något, vilket jag då var. Tre cm och mogen tapp så på grund av detta ordnade hon med tid för igångsättning dagen därpå. Enda sättet att få bukt med problemen där nere var då att få ut bebisen så snabbt som möjligt för att trycket där nere skulle försvinna, så klockan tre nästa dag skulle jag sättas igång och hon gav mig starka värktabletter så jag skulle klara av natten hemma. När vi kom hem eskalerarde smärtan ännu mer. Blev värre och värre och jag bara kände hur det växte för varje timme som gick. Kändes som om jag hade två stora tumörer, sån sjuk vidrig smärta alltså.
Till slut framemot kvällen låg jag bara och skakade i sängen av smärtan så vi ringde in torsdag kväll den 29e oktober till förlossningenen och vi fick komma in för starkare smärtlindring. Mamma och Rikard kom hit för att ta med isabelle hem och vi åkte in. Väl på förlossningen blev vi inskrivna och dom satte ctg. Bebis hade då lite låga hjärtljud pga medicinen men det var inget som var någon fara se de.
Därefter fick jag morfinsprutor varannan timme under hela natten, alsolkompresser och bedövningsspray där nere. Det hjälpte knappt mot smärtan och fram emot natten kunde jag inte röra mig i sängen över huvudtaget så då satte dom en kateter. Låg som ett kolli typ. Men personalen var verkligen världens bästa och var så förstående och ödmjuka allihop.
På morgonen då smärtan inte blivit något bättre och jag knappt sovit något under natten bestämde de att jag skulle få epidural för att få bort smärtan till att börja med. Efter att den var lagd försvann smärtan och jag var i himlen! Strax därefter tog dom hål på hinnorna för att se om vattenavgången kunde starta igång värkar.
Fick lite molvärk och var uppe rätt mycket med gåbordet inne på rummet och åt lite lunch.
Efter tre timmar gjordes det en koll och då hade jag inte öppnat mig något mer så där satte dom in värkstimulerande dropp.
Dom började väldigt lugnt och tillsammans med Mattias och lustgasen kändes det verkligen helt okej, han hjälpte mig helt otroligt mycket och utan honom hade jag aldrig klarat mig så bra i början som jag gjorde. Accepterade smärtan och dök med i vågen och slappnade av i kroppen. Andades lugnt och metodiskt i masken. Tänkte flera gånger att "ahaaa nu fattar jag vad det handlar om!" och tyckte det var rätt kul att föda barn haha. Halv fyra började jag få värkar. Vid halv sju var jag öppen fem och helt utplånad tapp. Där någonstans börjar det bli dimmigt och jag började få betydligt mycket ondare för varje värk som kommer. Dom vred upp värkstimulerandet och ytterligare någon timme senare tappade jag kontrollen helt.
Skrek och klämde nog sönder mattias hand när.värkarna var som värst. Här hade dom vridit upp droppet på max och det kändes verkligen som att varje gång värken kom att min kropp skulle gå sönder mitt itu. Smärtan var verkligen inte av denna värld.
Vid halv nio nån gång började jag krampa av smärtan och skrek efter snitt. Tappade bort mig helt och var säker på att jag skulle dö. Hade verkligen fullständig panik. Varje gång jag hörde att någon gick utanför dörren skrek jag det högsta jag kunde på hjälp, trots att det redan var folk i rummet. Värkarna var helt okontrollerbara och avlöste varandra utan någon egentlig paus. Efter en stund kom den goa läkaren in från torsdagens besök och jag skrek och bad om snitt vilket de såklart inte kunde ge mig. Dock fattade inte jag det då utan tyckte dom var helt dumma i huvudet. Innan läkaren hann komma och jag bara låg och skrek på henne sa de till mig att hon var på ett akut kejsarsnitt och då hade jag tydligen frågat om hon inte kunde avbryta det ett tag och komma in till mig. Haha helt rimligt!
Men när jag insåg att jag inte skulle få ett snitt började jag istället tänka på sugklocka så då började jag gallskrika om sugklocka istället. Min bm gick ut för att rådgöra med läkaren angående sugklocka, och strax där innan hade jag på något sätt kommit upp på alla fyra i sängen med lustgasen i högsta hugg, och när hon gått ut ur rummet och bara jag och Mattias var kvar känner jag hur jag är på väg att skita ner mig, alltså hade krystvärkarna börjat. Så med bara mattias i rummet börjar jag vråla som någon jäkla slags monster rätt in i masken och tar i som fan. Det kändes på riktigt som om jag är på väg att skita ner mig och just i den stunden vet jag inte ens om jag faktiskt gjorde det heller. Stackars mattias får ju lite panik över att han är själv med mig just i det läget.
Snart kommer bm in igen och det blir även skiftbyte där jag får en ny mycket pushigare bm. De peppar och hejjar varje gång jag får provkrysta men min panik är för påtaglig och jag vågar inte ta i ordentligt. Mellan värkarna vägrar jag släppa lustgasen och de korta stunder jag gör det är allt jag kan skrika efter är sugklockan. Värkarna kändes som om någon hade kastat in en exorcist i min kropp som slet hela kroppen isär vid varje värk. Här hade jag liksom mentalt gett upp för jag kände att det GICK inte att krysta ut bebisen (vilket senare visade sig vara rätt eftersom att även denna lillgossen föddes fram i vidöppen hjässbjudning precis som sin syster.) Därav svårigheterna med att krysta.
Mattias fick nog sin tröja nästintill söndersliten och vid ett tillfälle råkade jag smocka till honom en rak höger, då blev barnmorskan arg på mig men jag visste ärligt inte vad jag gjorde. Kändes som om en demon tagit över min kropp. Kanske inte så konstigt med tanke på att droppet gick på högsta. I slutet när han sjunkit ytterligare en bit kom den vidriga smärtan i ländryggen. Kändes som om ryggen där nere var på väg att sprängas. Här gav jag upp helt. Blev apatisk mellan värkarna och varje gång en ny värk kom var jag på väg bort. Mattias har berättat i efterhand att ögonen rullade upp på mig och att jag såg ut som om jag var på väg att svimma. Samtidigt som jag skrek om sugklocka i varje paus. Så här någonstans vid tiotiden beslutades det om att sätta sugklocka. Då fick jag lite krafter tillbaka och efter att de satt denna och rummet fyllts av massa folk fick jag först hålla andan och trycka allt jag hade.
Då kändes det som att någon bokstavligen slet i sönder hela mitt underliv i två delar. Jag skrek som en besatt att dom skulle hålla emot för jag går i sönder, vilket dom lyssnade på. Vänta en värkpaus. Nästa värk sa dom åt mig att trycka med tillsammans med att dom drog vilket jag gjorde. Vid det här laget sket jag fullständigt i hur mycket jag än skulle gå i sönder, hur jäkla ont det än gjorde så jag tog i för kung och fosterland. Och på den tredje krystningen kom han äntligen ut. Världens mest fina lilla pojke som skrek på en gång. Han fick direkt komma upp på bröstet <3 och vilken omedelbar kärlek! Helt otroligt. Sprack ingenting utan fick bara en bristning och behövde inte ens sys. Var värre med den andra delen så fick ligga med eda i två dagar efteråt. Han föddes iallafall 22:20 den 30 oktober och vägde 3380 gram och var 48 cm lång. Världens finaste lilla pojke. Helt perfekt och det var verkligen kärlek vid första ögonkastet. <3
Väl uppe i lägenheten får jag sådan panik av smärtan att jag även denna dag ringer upp min barnmorska och gråter förtvivlat i telefonen. Hon säger åt mig att ta kontakt med förlossningskoordinatorn, vilket jag gör och får komma in för kontroll.
Ringer till mattias och är alltideles förstörd pga smärta och vi bestämmer att jag ska komma och hämta honom på jobbet (hur nu jag tänkte där!?) så att vi kan åka in och få det konstaterat vad jag har och vad som orsakar smärtan. På något vis lyckas jag ta mig ner till bilen, med oknytna skor och alldeles rödgråten och med stora glasögon fasten det var alldeles molnigt ute. Hade stereon på högsta volym och grät hela resan till hans jobb.
När vi väl var framme vid sjukhuset fick vi träffa sjuksköterska som verkligen inte heller tog mig på allvar och var riktigt jävla dryg. "Det är besvär man får räkna med" Ahvisst lätt för henne att säga utan att ens göra en kontroll...
När vi till sist träffade doktorn (som hette maja och var världens bästa) så kollade hon där nere. Inte konstigt att jag då hade ont. Blodproppar i två stycken hemmorojder, eller Pereanal hematom. (Tromboliserade.) Vilket orsakar en smärta som de brukar lägga in personer för stark smärtlindring för. Hon fick genast förståelse för mig och kände för att kolla om jag var öppen något, vilket jag då var. Tre cm och mogen tapp så på grund av detta ordnade hon med tid för igångsättning dagen därpå. Enda sättet att få bukt med problemen där nere var då att få ut bebisen så snabbt som möjligt för att trycket där nere skulle försvinna, så klockan tre nästa dag skulle jag sättas igång och hon gav mig starka värktabletter så jag skulle klara av natten hemma. När vi kom hem eskalerarde smärtan ännu mer. Blev värre och värre och jag bara kände hur det växte för varje timme som gick. Kändes som om jag hade två stora tumörer, sån sjuk vidrig smärta alltså.
Till slut framemot kvällen låg jag bara och skakade i sängen av smärtan så vi ringde in torsdag kväll den 29e oktober till förlossningenen och vi fick komma in för starkare smärtlindring. Mamma och Rikard kom hit för att ta med isabelle hem och vi åkte in. Väl på förlossningen blev vi inskrivna och dom satte ctg. Bebis hade då lite låga hjärtljud pga medicinen men det var inget som var någon fara se de.
Därefter fick jag morfinsprutor varannan timme under hela natten, alsolkompresser och bedövningsspray där nere. Det hjälpte knappt mot smärtan och fram emot natten kunde jag inte röra mig i sängen över huvudtaget så då satte dom en kateter. Låg som ett kolli typ. Men personalen var verkligen världens bästa och var så förstående och ödmjuka allihop.
På morgonen då smärtan inte blivit något bättre och jag knappt sovit något under natten bestämde de att jag skulle få epidural för att få bort smärtan till att börja med. Efter att den var lagd försvann smärtan och jag var i himlen! Strax därefter tog dom hål på hinnorna för att se om vattenavgången kunde starta igång värkar.
Fick lite molvärk och var uppe rätt mycket med gåbordet inne på rummet och åt lite lunch.
Efter tre timmar gjordes det en koll och då hade jag inte öppnat mig något mer så där satte dom in värkstimulerande dropp.
Dom började väldigt lugnt och tillsammans med Mattias och lustgasen kändes det verkligen helt okej, han hjälpte mig helt otroligt mycket och utan honom hade jag aldrig klarat mig så bra i början som jag gjorde. Accepterade smärtan och dök med i vågen och slappnade av i kroppen. Andades lugnt och metodiskt i masken. Tänkte flera gånger att "ahaaa nu fattar jag vad det handlar om!" och tyckte det var rätt kul att föda barn haha. Halv fyra började jag få värkar. Vid halv sju var jag öppen fem och helt utplånad tapp. Där någonstans börjar det bli dimmigt och jag började få betydligt mycket ondare för varje värk som kommer. Dom vred upp värkstimulerandet och ytterligare någon timme senare tappade jag kontrollen helt.
Skrek och klämde nog sönder mattias hand när.värkarna var som värst. Här hade dom vridit upp droppet på max och det kändes verkligen som att varje gång värken kom att min kropp skulle gå sönder mitt itu. Smärtan var verkligen inte av denna värld.
Vid halv nio nån gång började jag krampa av smärtan och skrek efter snitt. Tappade bort mig helt och var säker på att jag skulle dö. Hade verkligen fullständig panik. Varje gång jag hörde att någon gick utanför dörren skrek jag det högsta jag kunde på hjälp, trots att det redan var folk i rummet. Värkarna var helt okontrollerbara och avlöste varandra utan någon egentlig paus. Efter en stund kom den goa läkaren in från torsdagens besök och jag skrek och bad om snitt vilket de såklart inte kunde ge mig. Dock fattade inte jag det då utan tyckte dom var helt dumma i huvudet. Innan läkaren hann komma och jag bara låg och skrek på henne sa de till mig att hon var på ett akut kejsarsnitt och då hade jag tydligen frågat om hon inte kunde avbryta det ett tag och komma in till mig. Haha helt rimligt!
Men när jag insåg att jag inte skulle få ett snitt började jag istället tänka på sugklocka så då började jag gallskrika om sugklocka istället. Min bm gick ut för att rådgöra med läkaren angående sugklocka, och strax där innan hade jag på något sätt kommit upp på alla fyra i sängen med lustgasen i högsta hugg, och när hon gått ut ur rummet och bara jag och Mattias var kvar känner jag hur jag är på väg att skita ner mig, alltså hade krystvärkarna börjat. Så med bara mattias i rummet börjar jag vråla som någon jäkla slags monster rätt in i masken och tar i som fan. Det kändes på riktigt som om jag är på väg att skita ner mig och just i den stunden vet jag inte ens om jag faktiskt gjorde det heller. Stackars mattias får ju lite panik över att han är själv med mig just i det läget.
Snart kommer bm in igen och det blir även skiftbyte där jag får en ny mycket pushigare bm. De peppar och hejjar varje gång jag får provkrysta men min panik är för påtaglig och jag vågar inte ta i ordentligt. Mellan värkarna vägrar jag släppa lustgasen och de korta stunder jag gör det är allt jag kan skrika efter är sugklockan. Värkarna kändes som om någon hade kastat in en exorcist i min kropp som slet hela kroppen isär vid varje värk. Här hade jag liksom mentalt gett upp för jag kände att det GICK inte att krysta ut bebisen (vilket senare visade sig vara rätt eftersom att även denna lillgossen föddes fram i vidöppen hjässbjudning precis som sin syster.) Därav svårigheterna med att krysta.
Mattias fick nog sin tröja nästintill söndersliten och vid ett tillfälle råkade jag smocka till honom en rak höger, då blev barnmorskan arg på mig men jag visste ärligt inte vad jag gjorde. Kändes som om en demon tagit över min kropp. Kanske inte så konstigt med tanke på att droppet gick på högsta. I slutet när han sjunkit ytterligare en bit kom den vidriga smärtan i ländryggen. Kändes som om ryggen där nere var på väg att sprängas. Här gav jag upp helt. Blev apatisk mellan värkarna och varje gång en ny värk kom var jag på väg bort. Mattias har berättat i efterhand att ögonen rullade upp på mig och att jag såg ut som om jag var på väg att svimma. Samtidigt som jag skrek om sugklocka i varje paus. Så här någonstans vid tiotiden beslutades det om att sätta sugklocka. Då fick jag lite krafter tillbaka och efter att de satt denna och rummet fyllts av massa folk fick jag först hålla andan och trycka allt jag hade.
Då kändes det som att någon bokstavligen slet i sönder hela mitt underliv i två delar. Jag skrek som en besatt att dom skulle hålla emot för jag går i sönder, vilket dom lyssnade på. Vänta en värkpaus. Nästa värk sa dom åt mig att trycka med tillsammans med att dom drog vilket jag gjorde. Vid det här laget sket jag fullständigt i hur mycket jag än skulle gå i sönder, hur jäkla ont det än gjorde så jag tog i för kung och fosterland. Och på den tredje krystningen kom han äntligen ut. Världens mest fina lilla pojke som skrek på en gång. Han fick direkt komma upp på bröstet <3 och vilken omedelbar kärlek! Helt otroligt. Sprack ingenting utan fick bara en bristning och behövde inte ens sys. Var värre med den andra delen så fick ligga med eda i två dagar efteråt. Han föddes iallafall 22:20 den 30 oktober och vägde 3380 gram och var 48 cm lång. Världens finaste lilla pojke. Helt perfekt och det var verkligen kärlek vid första ögonkastet. <3
Kommentarer
Trackback
