Göteborgsvarvet 2014
Igår var det dags för mitt andra göteborgsvarv, och det var med glädje jag såg fram emot det. Det första upplevde jag inte alls som jobbigt och förstod inte riktigt vad alla pratade om som påstod att de beryktade backarna skulle vara hemska... Haha. Den gången sprang jag på 2 timmar exakt. Gjorde egentligen helt rätt och sprang inte för fort i början utan kunde njuta och avverka hela banan med ett leende på läpparna.
Ack vad annorlunda denna gången blev.... Har inte alls förberett mig för distansen utan hade nog max 5 långpass i sen årets start i benen varav det längsta låg på 18 km. Och alla långpass jag gjort har alltid hamnat i 5:45-5:48 tempo i snitttempo, så, inte jätteförberedd med andra ord. Men var vid gott mod och hade målet inställt att kunna klara under 1:50 eller mitt relativa mål som iaf var under 1:55. Så hade förinställt min klocka att hålla 5:30 tempo. Inga problem tänkte jag.
Första två kilometrarna gick asbra, kände mig pigg, glad och peppad. Säldammsbacken var inte det minsta jobbig utan jag höll till vänster och sprang förbi en hel del. Fortfarande pigg, kändes bara gött. Vägen fram till älvsborgsbron gick av bara farten, höll snabbare tempo än klockan var inställd på och kände att detta skulle gå bra. Älvsborgsbron gick också super, höll till vänster och sprang på bra. dock gick min telefon sönder här så en kilometer gick åt till att försöka reparera min telefon, inte helt optimalt kanske.
Sen kom vi ut vid sannegården. Och den här sträckan fram till götaälvbron kändes som 40 mil, tog ju aaaldrig slut. När jag passerade en mil och insåg att jag gjort första milen på 53 minuter fick jag gott mod och tänkte att jäklar, kommer nog kunna få en bra tid ändå blev jag glad och ökade tempot lite ytterligare. Sen kom då götaälvbron. Det var så sjukt varmt och något hände, 13 sprungna kilometrar och varenda steg upp på den jäkla bron höll på att ta livet av mig, bokstavligen, där gick jag in i väggen. Stönade och frustade och sprang fasten varenda del av min kropp ville stanna och gå, men där fick pannbenet jobba istället.
Väl uppe tänkte jag låta benen få lite återhämtning i nerförsbacken men då gick det inte ens att springa på! Var så trött och varje steg gjorde så jäkla ont, ville inget hellre än att stanna men på ngot sätt fortsatte jag ändå, nere vid foten av bron var det vätskekontroll igen, roffade åt mig två glas energidryck, hällde ena rätt ner i linnet för avkylning (jättemysigt) och försökte dricka av det andra medan jag sprang, det gick inte, orkade inte dricka så slängde iväg glaset och sprang vidare. Uppför avenyn, sträckan som året innan varit jättepeppande och rolig att springa var en mardröm. Har minnesluckor, allt jag tänkte var att inte sluta springa vad som än hände, skulle jag svimma så fine, bara benen fortsatte springa. Vet inte hur men på något sätt tog jag mig upp för avenyn med. Med hemskt håll fick jag tag på två svampar som jag dränkte över hela mig medan jag hankade mig fram i ett tempo som psykiskt kändes som 4:00 men som på klockan visade sig vara 7:40 just för stunden (Say whaaat?!?) Hopp. Blev arg och ökade tempot. Upp till 5:30 igen. Bra, dog lite 6:45. Tappade hjärnan (typ) sprang, tänkte bara, svimmar jag så svimmar jag.
Uppför vasagatan (tror den heter så) där folk korsade banan till höger och vänster och horden som kom springandes bara vräkte ur sig fula ord åt dessa människor, haha. Jag själv orkade inget, grimaserade och stönade högt, hela tiden. Löpsteget och hållningen och allt det där var bortblåst, det enda som cirkulerade i huvudet var totalt mörker. En evighet tills 19 km skylten syntes. Okej, 2 km kvar. Ville bara gå, gå. Men jag fortsatte. Efter vad som kändes som tre timmar dök 20 km skylten upp. Okej, 1 km kvar. Ruscha, var allt jag tänkte och ökade tempot till vad som återigen kändes som 4:00tempo. Kollade på klockan. 6:00. haha, lite ledsen men orkade inte bry mig, ville bara i mål, om jag så skulle svimma på mållinjen så var det det enda jag fokuserade på. Efter den antagligen längsta kilometern i hela mitt liv såg jag målgången och sprang för vad som kändes mitt liv, och jag klarade iaf att komma under 2 timmar i år! 1:58 blev det och snittempo på 5:37.
Ack vad annorlunda denna gången blev.... Har inte alls förberett mig för distansen utan hade nog max 5 långpass i sen årets start i benen varav det längsta låg på 18 km. Och alla långpass jag gjort har alltid hamnat i 5:45-5:48 tempo i snitttempo, så, inte jätteförberedd med andra ord. Men var vid gott mod och hade målet inställt att kunna klara under 1:50 eller mitt relativa mål som iaf var under 1:55. Så hade förinställt min klocka att hålla 5:30 tempo. Inga problem tänkte jag.
Första två kilometrarna gick asbra, kände mig pigg, glad och peppad. Säldammsbacken var inte det minsta jobbig utan jag höll till vänster och sprang förbi en hel del. Fortfarande pigg, kändes bara gött. Vägen fram till älvsborgsbron gick av bara farten, höll snabbare tempo än klockan var inställd på och kände att detta skulle gå bra. Älvsborgsbron gick också super, höll till vänster och sprang på bra. dock gick min telefon sönder här så en kilometer gick åt till att försöka reparera min telefon, inte helt optimalt kanske.
Sen kom vi ut vid sannegården. Och den här sträckan fram till götaälvbron kändes som 40 mil, tog ju aaaldrig slut. När jag passerade en mil och insåg att jag gjort första milen på 53 minuter fick jag gott mod och tänkte att jäklar, kommer nog kunna få en bra tid ändå blev jag glad och ökade tempot lite ytterligare. Sen kom då götaälvbron. Det var så sjukt varmt och något hände, 13 sprungna kilometrar och varenda steg upp på den jäkla bron höll på att ta livet av mig, bokstavligen, där gick jag in i väggen. Stönade och frustade och sprang fasten varenda del av min kropp ville stanna och gå, men där fick pannbenet jobba istället.
Väl uppe tänkte jag låta benen få lite återhämtning i nerförsbacken men då gick det inte ens att springa på! Var så trött och varje steg gjorde så jäkla ont, ville inget hellre än att stanna men på ngot sätt fortsatte jag ändå, nere vid foten av bron var det vätskekontroll igen, roffade åt mig två glas energidryck, hällde ena rätt ner i linnet för avkylning (jättemysigt) och försökte dricka av det andra medan jag sprang, det gick inte, orkade inte dricka så slängde iväg glaset och sprang vidare. Uppför avenyn, sträckan som året innan varit jättepeppande och rolig att springa var en mardröm. Har minnesluckor, allt jag tänkte var att inte sluta springa vad som än hände, skulle jag svimma så fine, bara benen fortsatte springa. Vet inte hur men på något sätt tog jag mig upp för avenyn med. Med hemskt håll fick jag tag på två svampar som jag dränkte över hela mig medan jag hankade mig fram i ett tempo som psykiskt kändes som 4:00 men som på klockan visade sig vara 7:40 just för stunden (Say whaaat?!?) Hopp. Blev arg och ökade tempot. Upp till 5:30 igen. Bra, dog lite 6:45. Tappade hjärnan (typ) sprang, tänkte bara, svimmar jag så svimmar jag.
Uppför vasagatan (tror den heter så) där folk korsade banan till höger och vänster och horden som kom springandes bara vräkte ur sig fula ord åt dessa människor, haha. Jag själv orkade inget, grimaserade och stönade högt, hela tiden. Löpsteget och hållningen och allt det där var bortblåst, det enda som cirkulerade i huvudet var totalt mörker. En evighet tills 19 km skylten syntes. Okej, 2 km kvar. Ville bara gå, gå. Men jag fortsatte. Efter vad som kändes som tre timmar dök 20 km skylten upp. Okej, 1 km kvar. Ruscha, var allt jag tänkte och ökade tempot till vad som återigen kändes som 4:00tempo. Kollade på klockan. 6:00. haha, lite ledsen men orkade inte bry mig, ville bara i mål, om jag så skulle svimma på mållinjen så var det det enda jag fokuserade på. Efter den antagligen längsta kilometern i hela mitt liv såg jag målgången och sprang för vad som kändes mitt liv, och jag klarade iaf att komma under 2 timmar i år! 1:58 blev det och snittempo på 5:37.
Igår var jag inte så jättesugen på att göra det igen men idag börjar suget återfinna sig, men nästa år ska jag vara så mycket mer förberedd och lyckas komma under 1:50!
Nu väntar andra roliga utmaningar, i augusti kommer midnattsloppet, i september tjurruset och i oktober kör vi thougest!
Nu väntar andra roliga utmaningar, i augusti kommer midnattsloppet, i september tjurruset och i oktober kör vi thougest!
Kommentarer
Trackback
