Ångest

Det är svårt att vara glad när man innerst inne egentligen hatar sig själv... Varför händer det ingenting med mig!? Varför kan inte jag bara vara smal som alla andra!? Varför måste jag vara så här äckligt satt i kroppen.. Mullig. För mycket fett. Det är äckligt, riktigt äckligt. Jag avundas alla med perfekta jävla kroppar. Är det någon där uppe som jävlas med mig!? Jag kan inte äta vad jag vill. Jag lever i stort sett på nyttiga sallader, vatten och gröt men trots detta så händer det ju förfan INGENTING. Jag står kvaroch trampar. Jag vill vara smal. Smal och fin.

Sen så blir jag så jäääääääääääääääääävla förbannad på alla som jag säger detta till för ingen fattar. Inte en enda jävel fattar "Men du är ju smal" "Du behöver inte gå ner i vikt" MEN HALLÅ!? DET ÄR JU JÄTTELÄTT FÖR EN SMAL PERSON ATT SÄGA!!!!!!!!!!

Alla satta lite halvfeta människor vet vad jag snackar om. Men alla smala, ni förstår inte, och kommer antagligen aldrig att göra förens den dagen ni råkar befinna er i samma sits som jag, halvmullig, varken fet eller smal, satt i kroppen. Äckligt fett.

AAAAAAAAAAAAAAH. Blir så jävla äcklad. Kan inte ens se mig själv i spegeln. Det kanske vore något? Om jag undvek att titta på min kropp från och med idag och sen gör det för första gången om en vecka? Ja.. Det kanske man skulle göra. Det gör vi. För då kanske jag själv kan se någon förändring? *Hoppas*

Jag tänker inte ge upp, min resa mot den smala kroppen har fan bara nyss börjat. Och i slutet tänker jag stå som en jävligt stolt segrare och säga vad var det jag sa....

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0