enutavmiljoner

Jag orkar inte. Mår inte bra. Mår inte bra alls. Sitter och tänker.. Tänker och tänker. Och så slog det mig. En del av mig lever fortfarande i det förflutna. En del av mig är fortfarande sårad, förkrossad och lämnad ensam åt vargarna. En del av mig ligger fortfarande kvar på marken, med blödande sår, oförmögen att resa mig upp. En del av mig har inte lyckats gått vidare. Frågan är bara den; kommer den delen någonsin att lyckas?

Jag klarar inte av ett svek till. Jag gör det inte. Jag kommer falla. Djupt och äckligt då. Och det värsta av allt är att jag bara går och inväntar min egen dommedag. Tick, tack, tick... Tiden går, och jag vågar knappt andas.

Men jag känner, vare sig jag vill eller inte, att det är nära nu. Fasligt nära.