Tillbaka igen
Helgen har ju varit fantastiskt rolig, eller inte...
Två besök på akutpsyk.
Stora, blåmärken till följd av bitande på mina armar.
Bulor i huvudet.
Överdos.
...och så den där jävla abstinensen som är tillbaka.
Paniken bröt ut i fredags. Hade inga ångestdämpande, tränade tills hela kroppen krampade och livet kändes för några sekunder lite, lite lättare. Fem minuter senare var den tillbaka igen. Låg och kämpade mot mina inre panikartade känslor i över tre timmar innan jag äntligen föll in i en orolig sömn. Morgonen därpå vaknar jag med en känsla av något stickande i bröstet; paniken var tillbaka. Jag skrek, skrek och bet mig i kroppen medan pappa krampaktigt försökte att skydda mig ifrån mig själv. I ren och skär panik åker jag till apoteket för att hämta ut skitmedicinerna psyk så gladeligen skrivit ut åt mig: Lergigan och Theralen. Ausch. I bilen på väg dit flyger tankar igenom mitt huvud såsom "Lergigan... Theralen... Vilket blir man bäst borta på? Vilket ger mest effekt...?" Eftersom att mitt huvudbrå inte ger sig vika så hämtar jag ut båda två. Sväljer 6 lergigan och funderar på att köra på theralenen också, men fan, vi ska ju på släktkalas, så jag nöjer mig med mina 6 Lergigan.
Sover mig igenom hela släktträffen, vaknar av att pappa säger att vi måste åka, jag har fått en akuttid på psyk. Stapplar ut till bilen, somnar, sover hela vägen till psyket. Där inne stöter jag på bleka ansikten utan känslor som utryckslöst försöker prata med mig. Jag drar på mig min mask och spänner upp ögonen och ser oskyldig ut. Så kommer slutligen frasen (som överläkaren alltid säger då den anser att han gjort sitt bästa) "Vad kan jag göra för att hjälpa dig här idag Sarah?" Varpå jag ynkligt piper att några sobril hade hjälp mig oerhöööört mycket just för stunden och gjort mitt psyke så mycket lugnare. "Vilken styrka brukar du äta?" Jag ljuger, i hopp om att få de starkaste, 25 milligrammarna. "25 svarar jag och försöker se så ärlig ut som det bara går"
Jag går därifrån med 6 st 25 mg i min jackficka. Det inre lugn som sprids inom mig är magiskt.
Den kvällen knaprar jag två st, á 50 mg och svävar åter igen på moln. Till kvällen sväljer jag 2 även ml Theralen.
Dagen därpå är seg. Jävligt seg. På kvällen får jag en ny panikattack. Psyket igen. Pappa får släpa ut mig, rödgråten och hysterisk ut i bilen. Jag får 6 nya sobril utskrivet. 25 mg. Jag känner mig lugn när jag går därifrån. Firar med 1 25 mg sobril, trots att jag inte behöver. Somnar lugn och tillfreds.
Dagen därpå börjar jag med Theralen, sover hela bussresan hem. Vaknar av abstinens och känner hur kroppen kryper. Sväljer 2 sobril och sitter här idag (en dag senare) men kraftiga minnesluckor från igår.
Just nu känns allting okej, jag har 7 sobril kvar. Så det är lugnt än så länge. Men när dom tar slut? Jag vågar inte tänka tanken... Än så länge så känns saker okej, men hur länge den känslan håller i sig vet jag inte.
Jag behöver fan hjälp.
Två besök på akutpsyk.
Stora, blåmärken till följd av bitande på mina armar.
Bulor i huvudet.
Överdos.
...och så den där jävla abstinensen som är tillbaka.
Paniken bröt ut i fredags. Hade inga ångestdämpande, tränade tills hela kroppen krampade och livet kändes för några sekunder lite, lite lättare. Fem minuter senare var den tillbaka igen. Låg och kämpade mot mina inre panikartade känslor i över tre timmar innan jag äntligen föll in i en orolig sömn. Morgonen därpå vaknar jag med en känsla av något stickande i bröstet; paniken var tillbaka. Jag skrek, skrek och bet mig i kroppen medan pappa krampaktigt försökte att skydda mig ifrån mig själv. I ren och skär panik åker jag till apoteket för att hämta ut skitmedicinerna psyk så gladeligen skrivit ut åt mig: Lergigan och Theralen. Ausch. I bilen på väg dit flyger tankar igenom mitt huvud såsom "Lergigan... Theralen... Vilket blir man bäst borta på? Vilket ger mest effekt...?" Eftersom att mitt huvudbrå inte ger sig vika så hämtar jag ut båda två. Sväljer 6 lergigan och funderar på att köra på theralenen också, men fan, vi ska ju på släktkalas, så jag nöjer mig med mina 6 Lergigan.
Sover mig igenom hela släktträffen, vaknar av att pappa säger att vi måste åka, jag har fått en akuttid på psyk. Stapplar ut till bilen, somnar, sover hela vägen till psyket. Där inne stöter jag på bleka ansikten utan känslor som utryckslöst försöker prata med mig. Jag drar på mig min mask och spänner upp ögonen och ser oskyldig ut. Så kommer slutligen frasen (som överläkaren alltid säger då den anser att han gjort sitt bästa) "Vad kan jag göra för att hjälpa dig här idag Sarah?" Varpå jag ynkligt piper att några sobril hade hjälp mig oerhöööört mycket just för stunden och gjort mitt psyke så mycket lugnare. "Vilken styrka brukar du äta?" Jag ljuger, i hopp om att få de starkaste, 25 milligrammarna. "25 svarar jag och försöker se så ärlig ut som det bara går"
Jag går därifrån med 6 st 25 mg i min jackficka. Det inre lugn som sprids inom mig är magiskt.
Den kvällen knaprar jag två st, á 50 mg och svävar åter igen på moln. Till kvällen sväljer jag 2 även ml Theralen.
Dagen därpå är seg. Jävligt seg. På kvällen får jag en ny panikattack. Psyket igen. Pappa får släpa ut mig, rödgråten och hysterisk ut i bilen. Jag får 6 nya sobril utskrivet. 25 mg. Jag känner mig lugn när jag går därifrån. Firar med 1 25 mg sobril, trots att jag inte behöver. Somnar lugn och tillfreds.
Dagen därpå börjar jag med Theralen, sover hela bussresan hem. Vaknar av abstinens och känner hur kroppen kryper. Sväljer 2 sobril och sitter här idag (en dag senare) men kraftiga minnesluckor från igår.
Just nu känns allting okej, jag har 7 sobril kvar. Så det är lugnt än så länge. Men när dom tar slut? Jag vågar inte tänka tanken... Än så länge så känns saker okej, men hur länge den känslan håller i sig vet jag inte.
Jag behöver fan hjälp.
Kommentarer
Trackback
